Kommer ut som trist

Jag har ju semester nu, sista veckan innan jag går tillbaka till jobbet började i dag, och när jag tänkte på vad jag gjort av den var det en sak som blev väldigt tydlig.
Hur skönt jag tycker det är att inte göra nåt alls långa stunder. Det var när jag läste Annies inlägg om att hon inte är rolig som som det slog mig (igen).

"har jag tid att fritt förfoga över så ligger jag helst i soffan med datorn på magen, en hel jävla dag, utan att varken fräscha upp mig själv eller gå utanför dörren. jag är inte aktiv, jag är passiv. jag är inte äventyrslysten, jag är extremt stillsam. hemmakär. kanske lat. kanske t.o.m. osocial. jag nöjer mig så länge jag har något att äta och en internetuppkoppling."

Jag känner precis sådär i väldigt stor utsträckning. Visst. Jag har en del i mig som är otroligt social och älskar att träffa människor, en del i mig som verkligen måste gå ut på bar eller bio eller i sällskap för att känna att jag kan koppla av men det där är en så liten del. Jag är ingen särskilt äventyrslysten typ, det kan alla mina exflickvänner och alla mina vänner intyga, jag är verkligen passiv långa stunder och trivs med det, kan komma in i en lunk jag tycker otroligt mycket om där rörelsen är minimal, ett nära nog meditativt tillstånd. Jag ska inte påstå att jag är lycklig då, eller mycket lyckligare än annars, men jag mår bra i det, jag slappnar av i det och jag hittar en plats i det. Jag är väldigt förtjust i att vara hemma och tycker därför att det är mycket viktigare att mitt hem är trevligt än att det ligger på den trevligaste av platser. Nu är Hökarängen förvisso supermysigt men jag menar att jag hellre sitter i min tvåa på 68 kvadrat i hökis än bor i stan på 31. Liksom. Ska man vara hemma så mycket som jag vill vara är det nästan nödvändigt. Jag tycker ju generellt om att få folk på besök mer än jag tycker om att besöka folk också.

Att ligga ensam på soffan och kolla på en säsong av en bra serie och samtidigt äta nånting hyfsat gott och twittra lite slappt vid sidan om. Det låter som en mardröm för en massa människor. För mig är det ofta precis exakt vad jag vill göra av min lediga tid och min semester. Jag är helt enkelt rätt trist och trivs okej med det.

Man skulle kunna utvisa alla kriminella huliganer?

På inslag.se skriver Peter Santesson ett långt och välformulerat inlägg om vad han beskriver som en urspårad och havererad debatt om invandring. Och i någon mån har han rätt, för tonläget är högt och ilskan tar ofta överhand, det blir rasande utfall när vänstern reagerar på högerns många gånger grumliga och extremt misstänkliggörande retorik i debattartiklar, panelsamtal, radiodiskussioner och annat.

Det är inte heller konstigt att många, inte minst jag (kanske i synnerhet jag och några till), i det närmaste exploderar när man ser precis den utveckling man varnat för och befarat i och med sverigedemokraternas frammarsch bli verklighet på exakt det sätt man - jag, vi - fruktat.

Nyanserna blir färre och där har Santesson en poäng i att det ibland blir ett primadonnabeteende, en sårad och moraliskt överlägsen vänster (ja, jag pratar om mig själv också) som svingar vilt mot en insinuant höger ointresserad av att ens reflektera kritiskt en sekund över sin egen roll i skuldförskjutningen och problemformuleringshaveriet.

För vad vi alla borde vara överens om, om vi inte är främlingsfientliga, är det enkla påståendet att främlingsfientlighet inte växer fram utan att vi ändrar vår syn på och hur vi pratar om invandraren, utlänningen, flyktingen eller muslimen. Det är en självklarhet.

Så att orden, anslaget och hur argumentation förs, att vem som skuldbeläggs spelar roll, det är odiskutabelt - den som avfärdar detta helt har jag svårt att relatera till. I alla fall om man tror att kommunikation alls är en del av ett samhälle.

Så varför ska man då inte "få" prata om kulturella orsaker till brottslighet undrar sedan tidigare Johan Lundberg, Paulina Neuding, Per Gudmundson och flera högerdebattörer med dem. Peter Santesson ansluter sig till frågan, med en bredare jämförelse:

"Kulturella orsaker till brott (och en väldig massa annat) diskuteras för det mesta utan att det väcker särskild ilska. Polisvåld, fotbollshuliganer och klotter är fenomen som man försöker begripliggöra bland annat med begrepp som kåranda, gängkultur och ungdomskultur. Det är inte speciellt märkvärdigt. Brott begås i ett socialt sammanhang, och vi tänker oss att attityder, normer och förväntningar som finns i den sociala miljön också påverkar sannolikheten för att individer beter sig på ett sätt snarare än ett annat."

Och Santesson har rätt i sak. Detta diskuteras. Frågan är vad det berättar för oss, egentligen? Hur kan man applicera detta på "invandrares brottslighet" till exempel? Hur legitimerar detta att vi angriper problemet med invandrares brottslighet på premissen att invandringen som sådan är orsaken?

Fotbollshuliganismen är väl ett utmärkt exempel. Lika fel som det är att söka orsaker i fotbollen som fenomen, lika fel är det att söka förklaring i begreppet "invandrare". På precis samma sätt som oerhört stora folksamlingar och alkohol borgar för brottslighet borgar utsatthet och stora grupper av människor som inte får jobb och på andra sätt hamnar utanför, blir ett "dom", för brottslighet, grovt förenklat.

Och lika lite som vi ska beskylla fotbollen som sport för problemen med att fulla unga män slåss i grusgropar ska vi beskylla rockmusiken för att fulla unga människor våldtar varandra och knivskär varandra när de samlas för att tälta och lyssna på musik på Peace & Love-festivalen.

Vi kan och bör alltså självklart diskutera huliganismen och erkänna våld finns också bland fotbollssupportrar. Men att protestera mot att fotbollen eller supporterkulturen per definition skulle utgöra problemet är inte ett uttryck för en samizdat-kultur utan en protest mot en infantilisering och fördumning, en felaktig formulering.

Dessutom påbjuder en "hyfsad debatt" (något alla alltid efterlyser) större hänsyn när du pratar om en mer utsatt grupp än när du pratar om en grundmurad grupp med makt och självklara rättigheter som inte ifrågasätts. Därför är det alltså lättare och rimligare att prata om "mäns våld mot kvinnor" ur en strukturell (och för all del - kulturell) synvinkel. Män är en grupp med stor makt. Män är inte en diskriminerad, utsatt eller hotad grupp, vars närvaro och varande hänger på en tolerans eller ett välkomnande. Om detta torde vi vara överens även om inte Santesson, Lundberg eller Gudmundson skulle vara beredda att applicera en feministisk analys på det hela. På samma sätt är det lättare att kollektivt tala om och bunta ihop när man pratar om västvärldens ansvar och skuld i världen. Det är helt enkelt relevant att ta hänsyn till position.

Men det viktigaste av allt. Den största anledningen till att jag och många andra blir rosenrasande när vi ser udden riktas mot "invandrares brottslighet", "flyktingar från auktioritära regimer" eller "vissa kulturer" är att svaret på frågan inte går att hitta där. Eventuella samband är inte relevanta annat än för den som vill misstänkliggöra eftersom lösningarna snarare försvåras och situationen förvärras då du tar hänsyn till dessa eventuella mer eller mindre illa underbyggda statistiska indicium.

Ska man komma tillrätta med kriminalitet, förtryck, rasism, antisemitism, islamofobi, våldsbrott, rån, våldtäkter och annat så ska man satsa på bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildning, jämlikhet, jämställdhet och trygghet. Allt detta är viktigt för hela samhället och i sig själv integrerande. Sen kan man ha olika politiska lösningar på hur man bäst genomför dessa satsningar.

När jag blir förbannad på högern säger jag ofta att de inte landar i några förslag kring de här specifika problemen de vill koppla specifikt till invandrare och det gör de sällan. De pratar om att man "skulle kunna" utvisa alla kriminella invandrare eller stoppa invandringen men tar i nästa sats avstånd från förslaget och landar i ingenting annat än en lös och luddig problemformulering.

Högern svarar med att vänstern inte heller har några lösningar. Men det har vänstern. Vänstern har bred politiska lösningar som man tror löser de här problemen som finns på bästa sätt. Vad högern menar i sin kritik är att vänstern inte har lösningen på problemet om det formuleras exakt så insinuant och felaktigt som högern nu gör. Och det är mycket riktigt. Det ska man inte ha lika lite som Peter Santesson eller Per Gudmundson bör godkänna frågeställningen "har du slutat slå din fru?".

Klipparnas stad

I dag skriver Emelie Thorén om våndan över att eventuellt bli en klippare.

"Klart jag köper, nu när tillfälle ges. Ombildningen sker ju vara sej jag vill eller inte. Och visst hade jag kunna hyra av den nybildade föreningen, antar jag. Men jag greps med i den allmänna jubelkänslan och min vänners "hallå! klart du ska köpa!". Och så vidare. Jag bara KÄNNER inte den här klipp-känslan? Jag får ändå en tvåmiljoners-skuld, oavsett vad jag "tjänar" ju. Och om jag säljer, så är jag ute ur hyresmarknaden? Måste köpa ny, dyrare lägenhet? Den här vinsten kommer liksom aldrig hamna i min ficka, det är bara hittepå-pengar?"

Även Clara Fröberg skriver kort om detta. Även hon har, utan att ha bett om det eller haft så mycket egentlig valmöjlighet, tryckts mot bostadsrättsinnehav.

(ser nu att också Johanna Ögren skriver om detta och har avstått av trygghetsskäl, utifrån sitt eget resonemang.)

Jag bor ju i hyresrätt och älskar formen, älskar allmännyttan som fenomen och hatar den stockholmska bostadsmarknaden som den utvecklas. Dessutom ser jag ju inte någon vinst varken personligen eller samhälleligt i att bankerna blir Sveriges stora hyresvärdsjättar i stället för det gemensamma. Men jag fattar ju problemet att avstå från en ombildning. Jag skulle inte direkt må dåligt över den situation som till exempel uppstod för en vän. Lägenheten ombildades och vännen sålde den snart för att bli sambo i en annan bostadsrätt. Från köp med lånade pengar till efter försäljning kvarstod en nettovinst på åtskilliga hundra tusen. På mindre än ett år, typ. Det där händer många stockholmare nu och det är exakt det där problemet som Lars Ohly faktiskt påpekade i sitt Almedalstal när han sa att "de förändringar vårt samhälle gått igenom försvårar för den som vill leva solidariskt". Vi bygger system och förändrar infrastruktur och ägande på ett sätt som inte har solidaritet inbyggt. Det finns alltid möjligheter för den som har det gott ställt att vara solidarisk efter eget huvud men systemet som sådant påbjuder motsatsen.

En förutsättning för att det ska kunna hända många stockholmare just nu är också att det inte händer alla. Dessutom är klippet bara tillgängligt de utan betalningsanmärkningar, med god ekonomi eller mammapappaborgenärer och möjligheter att gå in med insatser. Det vi säljer ut när vi skapar klippare är också det vi tidigare ägt kollektivt, lätt att glömma, det som vårt arbete och våra skattekronor gett oss möjlighet att inneha tillsammans. Sen säljer vi till såhär vansinniga priser.

Jag kan inte kräva av någon att de vägrar ombilda en hyresrätt till en bostadsrätt och jag kan inte heller lova att själv aldrig bo i bostadsrätt. Den enskilde är svår att med fog ställa mot vägen och avkräva privatsolidaritet av, när "alla andra" springer åt motsatt håll. Vi är trots allt alla en del av samma samhälle och det är omöjligt att inte alls dras med i den riktning massan rör sig.

Därför är det ett samhälleligt snarare än privat problem att vi får chansen att bli "klippare" och vinnare i bostadslotterierna. Flyttar Emelie Thorén i protest går pengarna bara i stället, snart, till den hon byter lägenhet med eller den som flyttar in efteråt.
Det är knepigt det där och det enda sättet är att ändra systemet inte att bara ändra våra vanor som enskilda stick i stäv med samhällsförändringen.