torsdagen den 30:e april 2009

Mer än sex månader senare

Redan ett halvår sedan. Det är länge, tiden går snabbt. Som fan. Den 20 oktober dog ju pappa och jag exploderade i sorg på ett helt avklätt sätt, olikt mig på många sätt, helt utan att behålla ansiktet. Och så blev det normaliserat. Och så kom begravningen och jag exploderade igen. Och så blev det normaliserat. Som allt annat. Och nu då? Jag tänker fortfarande på pappa varje dag. Ja, alltså inte sådär som man säger "varje dag" utan: varje dag utan undantag. Inte på något tungt eller sorgfyllt sätt, inga tårar eller utbrott eller uppgivna suckar eller stilla melankolier. Jag bara tänker på honom. Några sekunder här, några där, rent allmänt. Jag relaterar till honom i olika situationer.

Samtidigt pratar jag inte alls lika ofta om honom längre, eller om hans död, och inte vare sig lika kärleksblomstrande eller laddat ledset. Allt är, som sagt, normaliserat. Och jag, jag om någon, är en sån som anpassar mig efter de förutsättningar jag har. Så jag är snabb, rask, i att acceptera.

Men jag är mycket mer stolt över våra likheter nu än jag var innan det hände. Det är nog en bestående skillnad.

tisdagen den 28:e april 2009

Osannolikt skitigt

Trodde knappt det var sant, eller - jag trodde inte det var sant - när vi nåddes av den här nyheten. Det låter som ett skämt. Men efter att vi undersökt det ordentligt fick vi bekräftat att, jo, visst, tanken var att lotta ut en 19-årig tjej över natten i en hytt på en temakryssning. Och hur fan fick de ihop det?

Så stört.

lördagen den 25:e april 2009

New shoes

Inläggen duggar inte tätt här, och det får vara så just nu. Jag har ledig helg och ska ut och käka i kväll, fira att jag INTE fyller 30 i år (på tisdag blir jag 29, gammal som jävla gatan). Ni får jävlarmig nöja er med en bild på mina nya skor. Jag är hemskt nöjd. Somriga!

måndagen den 20:e april 2009

Thomas Quick

Jag blir hemskt stolt när vi toppar med en Nyheter24-exklusiv intervju med Thomas Quick. Hemskt stolt. Det är tre bra texter som länkas samman där. Quick skyller mycket på sin advokat - Claes Borgström - och Leif GW säger att han och Borgströms vänskap förstördes av åsiktskillnader i Thomas Quick-fallet. Jag tycker det är superintressant. Jag gillar ju Claes Borgström, som fan, sedan han var advokat åt min far i mordrättegången, och sedan han gjorde en hel del grymt bra grejer (och några få dumma) som JÄMO. I Quick-fallet är jag benägen att hålla med GW om att Borgström agerat lite underligt. Och Quick? Tror som många andra att han ljugit om de flesta morden, men vet, vet gör jag såklart inte. Jag är ju lika duperad som alla andra. Läs texterna här!

lördagen den 18:e april 2009

Run along

Bloggbloggaren Mymlan fortsätter sin ivriga kritik av Margret Atladottirs ett år gamla ilskeutbrott i kommentarsfältet, och nu börjar det bli så tjatigt att till och med jag ledsnar.

Okej, Mymlan, jag förstår mycket väl att du tyckte att det var olämpligt och dumt. Det tycker så vitt jag förstår Margret också. Gott så. Det var olämpligt och dumt. Alla är överens om det.

Jag tycker annars inte att det nödvändigtvis är fel att agera i svår affekt, jag är snarare lite stolt över vissa dumarga utbrott och spydigheter jag hävt ur mig i min blogg, för att det kanske varit för få gånger jag snäst av och höjt rösten ordentligt. Jag förstår inte varför det ska vara så förbjudet? Hellre det än den chimära oberördhet som annars är så poppis. Hellre det än den typen av intellektualiserat raseri som Jan Guillou ägnar sig åt när han kritiseras, oerhört distansierat och von oben.

Samtidigt finns det förstås en viktig poäng. Och den är att man sällan vinner på att reagera i affekt. Man får oftast mer pisk. Mer piss. Mer idiotiska kommentarer och lyckliga troll som känner att de når fram med sina påhopp, de blir bekräftade.

Det underligaste Mymlan skriver är att "man får den respons man förtjänar". Vilket alltså i så fall betyder att Margret brought it on herself, att hon förtjänar att få hatbrev och att män i så fall generellt förtjänar bättre respons, att kvinnor i större utstäckning förtjänar en sexuellt orienterad respons, att kvinnliga bloggare och chefredaktörer förtjänar en hord av respondenter med fradga i käften och små bittra kvinnohatande töntiga instick som sin främsta tillgång.

onsdagen den 15:e april 2009

Avund

Att skriva en bok om sin pappa och hyllas av Jesper Högström. Det skulle jag leva på länge. Jävligt länge. Det skulle jag vilja göra. Aldrig har jag varit mer avundsjuk på Alex Schulman.

söndagen den 12:e april 2009

Just nu dårå

Sjukt fint väder hela påsken, jag börjar redan ta solen för given, älskar lukten av damm och snabbmat, det känns "som utomlands", tycker om när butiksinnehavarna spolar med vattenslangen utanför sina butiker på morgonen - när kom det till Sverige på bred front? - tycker om våren och känslorna av att det kommer bli varmt, vara varmt, en tid framöver, att man inte behöver gå med spända axlar dygnet runt.
Annars har jag kommit på att jag väger för mycket, har gått upp flera kilon sedan jag började på kontorsjobbet, måste ner lite, måste bli mager, jag gillar att vara mager, gillar inte att vara typ "normalbyggd". Jag jobbar hela tiden, så det där med att hänga på uteserveringar och njuta av det här vädret blir det inte mycket av med. Jag bloggar här i stället. Skriver ditten. Och datten. Och twittrar, inte som en galning längre, men aktivt och ganska mycket. Vi hörs.

torsdagen den 9:e april 2009

Sent omsider: John's Candys debutplatta.

Bara så ni vet. Jag har 1000 exemplar av nypressade John's Candy-skivan i vardagsrummet! Den är punklång med sina 8 låtar och 29 minuter. Helt perfekt alltså.

Förutom sex helt egna låtar innehåller den en duett med Adam Tensta och en duett med Elias Åkesson (Elias & The Wizzkids). Stolthet i mitt hjärta. Jag ÄR en popstjärna. Visst?

Såhär ser den ut:

tisdagen den 7:e april 2009

Grelsson versus Magnusson?

Elin har skrivit och i princip totalsågat Lisa Magnussons krönika om Tuva Novotnys präktiga hållning och förhållningssätt till medier. Jag twittrade as usual, till Elin, som följer: "Fast alltså, @elingrelsson - nu tycker jag du läser lisa som fan läser bibeln. Ska se om jag hinner utveckla i blogg."

...så jag försöker väl utveckla då. Det blir ju inte för många blogginlägg här direkt så vi testar:

Jag tycker också att Lisa Magnusson skriver grovt generaliserande och buntar ihop många frågor på litet utrymme. Hon förenklar och hårddrar. Hon till och med blandar ihop lite olika grejer med varandra. Men. Hon skriver i en kvällstidning och är därtill nödd och tvungen. Och jag vill ha kvällstidningsresonemangen om "de här frågorna" (också en generalisering och ihopbuntning, I know). Det är svinviktigt. Och den är bättre framförd av Lisa Magnusson än av de flesta andra. Minns Skugge och Belindas trista trams på senare år eller babysteps på 90-talet.

Elin Grelsson tycker vidare att det är bra att Tuva ser sin roll som förebild och tycker att Lisa Magnusson borde göra detsamma. Om det kan jag bara säga att de människor som betett sig som förebilder och tagit hänsyn till det ur ett ansvarstagande perspektiv alltid är de som inte blir en enda människas förebild. Typ Tuva Novotny.

En rejäl invändning är också den om ihopblandningen av sexuell och sexuellt objekt och visst, det finns all anledning att ta den diskussionen också, men som jag läser Magnusson och själv upplever det så vill alla emellanåt vara objekt. Inte bara subjekt. Vem vill alltid vara subjekt? Det är ju minst lika hemskt som att bara vara objekt.

"Så kallade feminister" skriver Lisa Magnusson och ja, jag delar Elins uppfattning där. Fan skriver hon så för? Den enda effekten av att skriva så är att massa människor tar den meningen och gör till hela krönikan. Feminist- och kvinnoföraktande snubbar och brudar som bara vill läsa att feminismen är DÅLIG får en chans att använda Lisa som slagträ.

Det återkommande naturlig/natuuurlig är för mig glasklart ett angrepp på naturlighetsbesattheten - som är helt störd - snarare än ett konstaterande om att Tuva är objektivt snygg, vilket jag tycker att Elin Grelsson läser in.

Lisa skriver: "Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om."

Elin skriver: "Men vad har fittan med det här att göra?"

Eric tycker: Den kan väl visst ha med det här att göra - i en krönika, inte en essä, och poängen är ju alldeles utmärkt!

Och däri ligger ju min huvudpoäng. Inte i fittan alltså. Utan i att det är bra, tycker jag, att Lisa Magnusson diskuterar större grejer på ett betydligt mer intressant och engagerande sätt än de flesta andra och lyckas göra både the average gubb- och kärringjävel förbannad samtidigt som the blogging överläst humaniora-feminist bloggar en masse tillsammans med andra som fördjupar och resonerar.

Problemsammanfattning enligt Elin: Det är åt skogen att Lisa Magnusson skriver en krönika där " ... sexuella kvinnor fortfarande buntas ihop med sexuellt objektifierade kvinnor."

Och för mig, lika obildad som dum men ändå jävligt skarp, blir det där lite tramsigt. Det är 2000 tecken i Aftonbladet. Det är svinbra att det väcks så många frågor och väcker så mycket diskussion. Det är synd att inte allt hinns med, men det är snarare formatets problem än Lisa Magnussons (tycker jag). Jag har läst henns blogg långt innan den låg på bladet och hon behärskar fördjupning också. Bara inte just där, just då, och det är tur, för då skulle de som behöver lyssna bara skaka på huvudet och bläddra samtidigt som du nickade och höll med och sa, ja, just så, precis så som jag redan tänkt.

För mig är det perfekt, jag står mitt emellan intellektuellt och behöver lika delar Lisa Magnusson som Elin Grelsson för att utveckla mitt tänkande. Och jag gillar ju båda som fan, just for the record.