När jag läser Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” är det naturligtivs förutsägbart att jag som barn till en missbrukare, nästan precis lika gammal som Åsas pappa, ska bli engagerad på det ena eller andra sättet. Inte helt oväntat projicerar jag emellanåt min egen upplevelse, bilderna av min pappa, känslorna inför relationen, på Åsas. Det är banalt, på sätt och vis. Det är också förlösande, underbart, hemskt och omskakande.
Jag grät åtskilliga gånger, tårlös gråt förvisso, när jag läste. Det har jag aldrig gjort förr, någonsin, när jag läst en bok. Inte av sorg, ilska eller frustration utan av kärlek. För mer än ”Mig äger ingen” är en arbetarklass- eller missbruksskildring är det för mig en kärleksskildring. Eller rättare: Den blir det när jag läser i och med att det är kärleken till den underliga, fantastiska, vansinniga figuren som blir den främsta gemensamma nämnaren för mig.
Åsa berättar rakt upp och ner, en kronologisk redovisning av lösryckta minnen som tillsammans ger en detaljrik och omfattande bild av en människa. Jag relaterar något så enormt. Jag blir berörd på ett sätt jag trodde var förbehållet barn.
Där härdarmästare Leif Andersson är ryssromantiserande deltidskommunist och arbetare från födsel till död är min egen pappa sprungen ur överklass, intellektuell höghet och en miljö där hans jazzentusiasm och liberala värderingar ansågs alltigenom tokvänster av gammal konservativ släkt. Vad de delar är landningen i ett missbruk, fattigdom, skulder, alkoholism, och missnöjet med att inte leva upp till den egna självbilden. Något som resulterar i manér och beteenden och domar över andra för att påvisa var man egentligen hör hemma. Åsas pappa påpekar gång på gång att ”sådär gör bara tattare och överklass” alternativt ”tattare och barn”. Min egen fjärmar sig från pöbel och rikemän genom att göra sig lustig över dålgit bordsskick och slå sig för bröstet när någon av hans favoritprodukter tas ur sortiment – ”Så går det för oss med lite mer exklusiv smak”, brukar han alltid säga, eller gjorde i alla fall förr om åren. Drömmen om möjligheterna bakom hörnet är bekanta. På samma sätt som Linderborgs far gör har min egen ofta påpekat att någon av de fula tavlorna eller möblerna i sommarstugan skulle kunna vara värd en hel del pengar, kanske ovärderlig, och leken – vad jag trodde var en lek – fortsatte också när jag blev äldre: När som helst visar sig skatten, ungefär. Den finns här, i garderoben i sommarstugan i källarförrådet i närheten. Den finns här.
Jag tycker så mycket om Åsa Linderborgs bok att jag plötsligt tycker om henne personligen oerhört mycket. Jag känner hennes kärlek till sin pappa så starkt att jag börjar känna kärlek till henne. Jag respekterar henne för det osentimentala i redovisandet av materiell misär. Hur det inte koketteras med det fula och gamla och trasiga och lumpna utan istället sätts värde på det ombonade och pyssliga. Mer fokus på de vackra lampetterna än någonsin den lakanlösa sängen.
Jag visste att det skulle bli såhär när jag läste den, jag hade det på känn. Jag stod med Hannes på förlaget Atlas Augustpris-efterfest när Åsa Linderborg kom in i lokalen. Jag sa till Hannes att jag ville gå fram till henne och säga att jag ”föreställer mig att jag kommer älska din bok och vill tacka på förhand”. Men så kan man naturligtvis inte göra, och det gjorde jag inte. Men nu har jag läst den och tyckt lika mycket om ”Mig äger ingen” som jag trodde att jag skulle göra, så nu säger jag det gärna (om än på bloggen snarare än till henne, jag är ju ingen stalker): Tack. Jag älskade din bok och den skar in ända in och jag är extremt glad att du skrev den.
Skulle jag skriva en bok om min pappa skulle den helt säkert heta ”Synd på så rara ärter”, eftersom det var min mormors mycket uppriktiga och kärleksfulla omdöme om honom.