Så härsknar året som gammalt smör. Fantastiskt gott smör, men likväl härsknar det. Släng genast.

Nu finns här goda förutsättningar för goda fortsättningar så var god var försiktig med fotisättningarna så att du inte snubblar, snavar eller smäller.

Ring klocka ring, och allt det där.
Sjung smocka sjung, i bistra nyårsnatten.
Ung smocka pungsmocka, till kalla nyårsskratten.
Ring kloka, ring ambulans, red ut det här.

För det var ungdomsvåldets år. Ju. Och fortsätter säkert att vara det ikväll också. Ju. Men facebookuppropen och demonstrationerna och upprördheten kommer naturligtvis först när brat bankar brat, inte när pöbel piskar pöbel. Ju. Detta har vi lärt oss i år. Ju.

Ring ut det gamla svamlet ring in vårt nya arbetarparti.
Njut tusenlappen extra i plånboken tack till livspusslet.
Never mind the människor. Let God sort them out.

Jag ska vara såhär pretentiös hela 2008. Det är min lott, mitt kall, min läst, jag blir vid den. Jag ska inte göra revolution 2008. Inte då heller. Men gnälla får man, snälla nån.

Pling klocka pling, mitt mikrovågsugnsintellekt.
Pling in det nästan färdiga, halvfabrikatstanken.
Pling. Ut den långsamma tillblivelsestanken.
Pling klocka pling, formulera allt på halv effekt.

Jag har älskat stora delar av 2007, hatat småbitar, lidit en stund här eller där, varit lyrisk emellanåt. Men nu pressar vi ned detta år i toalettstolen med huvudet före och håller under vattnet tills det slutar sprattla, dränker hela jävla skiten, inte för att vi nödvändigtvis vill lämna utan för att vi inte har något annat val. Och så slutar vi genast med Tennyson-improvs. Gäller hela natten mellan tolv och fem.

Puss på er. Jag älskar att vara. Tihi.

De mest uppskattade låtarna jag spelade igår var som följer

Tror jag i alla fall.

Mig äger ingen, ej ens jag själv

När jag läser Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” är det naturligtivs förutsägbart att jag som barn till en missbrukare, nästan precis lika gammal som Åsas pappa, ska bli engagerad på det ena eller andra sättet. Inte helt oväntat projicerar jag emellanåt min egen upplevelse, bilderna av min pappa, känslorna inför relationen, på Åsas. Det är banalt, på sätt och vis. Det är också förlösande, underbart, hemskt och omskakande.

Jag grät åtskilliga gånger, tårlös gråt förvisso, när jag läste. Det har jag aldrig gjort förr, någonsin, när jag läst en bok. Inte av sorg, ilska eller frustration utan av kärlek. För mer än ”Mig äger ingen” är en arbetarklass- eller missbruksskildring är det för mig en kärleksskildring. Eller rättare: Den blir det när jag läser i och med att det är kärleken till den underliga, fantastiska, vansinniga figuren som blir den främsta gemensamma nämnaren för mig.

Åsa berättar rakt upp och ner, en kronologisk redovisning av lösryckta minnen som tillsammans ger en detaljrik och omfattande bild av en människa. Jag relaterar något så enormt. Jag blir berörd på ett sätt jag trodde var förbehållet barn.
Där härdarmästare Leif Andersson är ryssromantiserande deltidskommunist och arbetare från födsel till död är min egen pappa sprungen ur överklass, intellektuell höghet och en miljö där hans jazzentusiasm och liberala värderingar ansågs alltigenom tokvänster av gammal konservativ släkt. Vad de delar är landningen i ett missbruk, fattigdom, skulder, alkoholism, och missnöjet med att inte leva upp till den egna självbilden. Något som resulterar i manér och beteenden och domar över andra för att påvisa var man egentligen hör hemma. Åsas pappa påpekar gång på gång att ”sådär gör bara tattare och överklass” alternativt ”tattare och barn”. Min egen fjärmar sig från pöbel och rikemän genom att göra sig lustig över dålgit bordsskick och slå sig för bröstet när någon av hans favoritprodukter tas ur sortiment – ”Så går det för oss med lite mer exklusiv smak”, brukar han alltid säga, eller gjorde i alla fall förr om åren. Drömmen om möjligheterna bakom hörnet är bekanta. På samma sätt som Linderborgs far gör har min egen ofta påpekat att någon av de fula tavlorna eller möblerna i sommarstugan skulle kunna vara värd en hel del pengar, kanske ovärderlig, och leken – vad jag trodde var en lek – fortsatte också när jag blev äldre: När som helst visar sig skatten, ungefär. Den finns här, i garderoben i sommarstugan i källarförrådet i närheten. Den finns här.

Jag tycker så mycket om Åsa Linderborgs bok att jag plötsligt tycker om henne personligen oerhört mycket. Jag känner hennes kärlek till sin pappa så starkt att jag börjar känna kärlek till henne. Jag respekterar henne för det osentimentala i redovisandet av materiell misär. Hur det inte koketteras med det fula och gamla och trasiga och lumpna utan istället sätts värde på det ombonade och pyssliga. Mer fokus på de vackra lampetterna än någonsin den lakanlösa sängen.

Jag visste att det skulle bli såhär när jag läste den, jag hade det på känn. Jag stod med Hannes på förlaget Atlas Augustpris-efterfest när Åsa Linderborg kom in i lokalen. Jag sa till Hannes att jag ville gå fram till henne och säga att jag ”föreställer mig att jag kommer älska din bok och vill tacka på förhand”. Men så kan man naturligtvis inte göra, och det gjorde jag inte. Men nu har jag läst den och tyckt lika mycket om ”Mig äger ingen” som jag trodde att jag skulle göra, så nu säger jag det gärna (om än på bloggen snarare än till henne, jag är ju ingen stalker): Tack. Jag älskade din bok och den skar in ända in och jag är extremt glad att du skrev den.

Skulle jag skriva en bok om min pappa skulle den helt säkert heta ”Synd på så rara ärter”, eftersom det var min mormors mycket uppriktiga och kärleksfulla omdöme om honom.

Hemliga Arn?

Så, jag och min kära mamma gick och kollade på "Arn - Tempelriddaren" idag. Jag kan väl inte rekommendera den. Långt mer än två timmar lång får vi i ett makligt tempo möta en hel drös slitna filmklyschor, vi får oändligt många korta sekvenser där Arn i all hast sticker iväg, snyggt ljussatt, till häst. Vi får en relativt ospännande kärlekshistoria med hög närvaro av Gud och nära nog total frånvaro av passion. Vi får lite tafatt våldsaction mellan kristna och muslimer, lite ruff svenska ätter emellan, Stellan Skarsgård i lösskägg och Michael Nyqvist lite i skymundan. Så kan det gå.

Joakim Nätterqvist, huvudrollsinnehavaren, gör inte bort sig, eller på sig, i sadeln men levererar repliker och miner på ett sätt som i kombination med hans utseende får mig att ständigt tänka på James van Der Beek i rollen som Dawson Leary. Inte på ett bra sätt.

Och det är måhända troget böckerna men likförbannat ointressant och klichéartat när Arn tränas på klassiskt ninjamanér av munkar - till en ambidextriös stridsmaskin med goda språkkunskaper.

Nä, jag tycker inte att det här fungerar alls. Jag har inte läst om Arn, men sannolikt måste det skrivna vara bättre än det filmade, för detta går inte till historien som någon av de femhundra bästa svenka filmerna någonsin. Alls inte.

God fortsättning?

Jag har det väldigt bra här. Men du då?

Hur god har julen varit, egentligen?
	Mycket god! Hur trevligt som helst.
	Hyfsat god, småmysigt men inget särskilt.
	Inte så god, ganska trist faktiskt.
	Allt annat än god. Vedervärdig, svart, jävla skitjul!
Free polls from Pollhost.com

Om vi inte väljer det goda går vi under.

Goda ting som hände mig under 2007:

* Jag träffade min flickvän. Det är det bästa.
* Jag fick jobb som klubb- och nöjeskrönikör på Punkt SE.
* John's Candy gjorde massa nya låtar, spelade live fem, sex, gånger, blev intervjuade i P3, spelade i P3, la upp stora planer för 2008 och fick en massa beröm från olika håll. Samt tjänade lite (LITE) pengar!
* Jag blev tillfrågad att skriva i Könskrig, tackade ja, klarade uppgiften, och blev till slut stolt över texten och boken.
* Jag spelade skivor på Snotty, Fredsgatan 12, Spy Bar, Nada och Berlin (och nåt mer?) och tyckte att det var himla roligt.
* Jag blev tillfrågad av SVT att skriva en debattartikel rörande kriminalvård, tackade ja, klarade uppgiften och blev stolt över texten.
* Jag levde, om än knapphändigt, i princip på mitt skrivande. Det har jag alltid sett som en dröm, men i år gjorde jag det nästan.
* Jag träffade åtskilligt med nya människor som berikade mitt liv. Och som fortsätter berika det.


Det finns säkert mer att fylla på med, som jag tillfälligt glömt, i så fall får jag kanske uppdatera listan.

Dåliga saker det senaste året struntar vi i. Kan vi inte slippa älta dem?
Goda ting som hände dig under 2007?

God jul önskar t.A.T.u.

Merry Christmas (I don't wanna fight tonight)

Sitter i mormors gamla fåtölj hemma hos mamma. Jag dricker svart kaffe ur blå mugg. Det är julafton, klockan är typ tio över tolv, himlen utanför är friskt ljusblå med ett eller annat suddigt moln på, is täcker delar av marken utanför och grässtråna är täckta av vit frost men någon särskild snö är där inte. Inget att ringa hem om direkt. Mammas katter stryker kring i lägenheten och ser relativt harmoniska ut.

I Finland har jag min bror, och hans sambo. I en annan del av Sverige har jag min far, ensam. I Stockholm har jag min flickvän, med familj. I Uppsala och Nyköping har jag mina vänner, utspridda hos sina respektive familjer. I Stockholm är bara några av dem. Ett fåtal.
Här, i Härnösand, är det jag och mamma och det räcker bra. Jag ska strax gå till affären och handla lite som handlas bör, hemma igen får jag risgrynsgröt. Och Gud såg att det var gott. Typ.

Mitt hjärta följer medialogiken, den som Reinfeldt brukar orda om, och jag känner extra för hemlösa och utslagna, eftersom kvällstidningshjärnan fungerar så, det känns tafatt och fånigt. Tomtepatos har vi allihopa allihopa allihopa.

Annars julsång: Hej alkispappor slå i glasen och förstör ytterligare en jul för era barn. Gör det ni bara. Eller jag vet inte, det behövs inte ens alkispappor för det, julsupandet brukar vara rätt intensivt också i de mest välanpassade hem. I mitt är det frånavarande och det är skönt. Också på den tiden min far firade jul med oss, hos oss, fick han hålla sig nykter så länge han hälsade på, över julafton och juldagen. Det var härligt, minns jag, och lite paradoxalt att han - mästermissbrukaren i stövlar - var nykter just när alla andra föräldrar var snorpackade. Låt oss lustiga vara. Är det en vädjan om att få kröka? Låt oss. Lustiga vara. Jag kanske målar fan på väggen, men visst är det så.

Hej medelklassmammor köp er fria från all skuld. Kom sjung om konsumtionens lyckliga dagar. Hej medelklasspappor köp en cool pryl till kidsen (tro inte att jag inte såg er på bussen!) så slipper ni engagera er i övrigt. Det räcker så bra.

Herregud, splittrad och bitter, är det mitt julhumör? Näej, tamigtusan, jag krystar här, egentligen är jag tillfreds och trivs. Det här, gnället, är bara ett sätt att verka förmer när jag egentligen är samma skrot och korn som, ja, typ, skrot. Och korn.

God jul.

Det susar inget vidare i den förbannade säven. Nej. Det där är alltså en metafor. Och med den vill jag tala om att näsan fortfarande fungerar illa för vanlig andning, bättre som snorförvar. Jag älskar faktiskt ändå att tänka på att det är mina vita små krigare, blodkropparna, som kommer ut sedan de dött i kampen om min kropp, i form avv äckligt snor. De är Rosénska minisamurajer som offrar sitt liv, sin tillvaro i mina äckliga vener, för att besegra ondskefulla förkylningsvirus som bråkas och stökas och jävlas däri. Det känns betryggande, såhär under årets mörkaste dygn.

Det blir ljusare för varje dag från och med imorgon. Det blir faktiskt det och är inte den nyheten värd att klamra sig fast vid så vet jag inte vad som är det. Snart är det sommar. Typ.

Årets blogg

Om man alls inte har lust att skriva några årsbästalistor på sin egen blogg, betyder det i så fall att man inte bloggar på riktigt längre eller är det bara en produkt av lathet och förkylning och resignation inför faktumet att ingen ändå någonsin BÅDE lyssnar och lyder. Det är ju problemet med min blogg, med bloggar, med texter, med skrivande, att folk inte gör som man säger, lär sig tycka som man tycker, lyder de order man skriker ut.

Årets enda inflytande: Jag fick jävligt många att glo på Dexter, som annars inte hade gjort det. Annars har jag påverkat världen mycket lite. För lite.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 21/12

Nej minsann, det blev inte Skeppsbars år i år heller. Det kan vi krasst konstatera såhär i sena december i årets sista krönika. Istället är det Ace som strålat allra mest intensivt under tjugohundrasju. Ser man till enskilda kvällar har det kanske inte alltid varit dit man helst velat gå. De bästa upplevelserna har faktiskt kommit på halvsvarta fester i helskumma lokaler, arrangerade av klädmärken, popkulturtidningar och andra. Poängen med Ace är kontinuiteten. Det är en av vansinnigt få klubbar som varje vecka står med bra bokningar och proppfullt hus. Kanske den enda? Även om publiken fortsätter vara lika ung hela tiden, samtidigt som vi andra åldras rekordkvickt, blir man alltid på lika gott humör när man är där.
Årets mest underskattade lokal är Esque, som varje vecka vänder ut och in på sig själva för att det ska bli bättre och bättre, men som ändå saknat det där totala genomslaget. Jag har i alla fall varit där på tok för lite och det grämer mig. Kanske kan jag kompensera genom att fira nyår där? Hursomhelst lär det bli galet roligt när Esque går samman med F12- och Grodan-folket och slår på stora årskiftestrumman.
Alltsedan Chapel Hill Crew tog över underhållningsansvaret för Spy Bars vita mediastinna bar på lördagar har icke-dansgolvet där varit det allra roligaste att befinna sig på. Istället för att spela för dansande klubbkids är det de som dansar, bakom skivspelarna, och gör det med en sån energi och entusiasm att det är omöjligt att inte smittas av glädjen och närvaron. Jag har för all del varit inne och yrat lite i det så kallade gubbrummet också, men trots den vackra inredningen längtar jag snabbt ut till vita baren igen, där Chapel Hill tar plats och festar som vore det 1999.
Ett bra år, inalles.

Jag måste va Håkan, Hå - å - kan!

Fan ta er! Ni kan dra åt helvete! Och då menar jag bakterierna och virusarna och snorisarna och hostisarna och luftrörssmärtisarna som bebor min kropp. Jag är sjuk, på just det här sättet, lite för ofta och jag är trött på det. Jag trotsar alla jävlar ikväll och spelar skivor ändå, Ipren eller Eox blir min räddare, nu jävlar ska den här usla kroppen besegras.

Usch, fy fan, vilket dåligt humör man blir på av att vara krasslig. Jag hatar skiten. Hej då, nu måste jag gå och snyta ut halva hjärnan igen. Jag kanske aldrig mer kommer tillbaka.

Korta kommentarer om nya lagar och förordningar för 2008

Höjd skatt på bensin och diesel.
- Är väl klokt, tycker jag. Vi måste ju jobba så liksom. Miljön, ni vet,
Höjd skatt på cigaretter, snus och röktobak.
- Personligen hatar jag det, som om det inte var dyrt nog redan, men jag ser logiken. Förstås. Fan.
Höjd skatt på öl.
- Återigen ser jag logiken, och här blir jag inte lika personligt kränkt som med tobaken. Jaja, kör i vind. Vi dricker ju inte för lite.
Höjd tv-avgift.
- Kan man inte integrera den i skatten istället någon gång? Jag har väntat länge nu. Skärpning. Och en höjning vafan? Lägg av.
Sänkt skatt på vin.
- Jasså vin får man dricka? Nej, nej, kan man inte bara låta den vara som den är? Varför sänka? Till vilken nytta? För vems skull?
Slopad förmögenhetsskatt.
- Verkligen på tiden. NOT! Fan ta er, borgaras.
Slopad fastighetsskatt. samt Ny kommunal fastighetsavgift.
- De två hänger ihop och inte blir det mycket bättre av att göra på det här viset. Såvitt jag förstår. Och jag förstår oerhört mycket.
Andra steget i jobbskatteavdraget.
- Och så blir det höjda avgifter istället. Fuck it.
Buggning tillåts.
- Föga förvänande. Jag har resignerat. "Ingen fara om du inte har nåt att dölja." Okej. Men jag har något att dölja. Och det har jävlar du också.
Skärpta regler för innehav av farliga hundar.
- Och så fick KD ändå inflytande till slut. Eller? Nej, men kör i vind. Det kanske är klokt?
Abort tillåts för utländska kvinnor.
- I'm all for it.
Förmån av lånedator slopas.
- Bara den som läser längre versioner förstår att detta är ytterligare ett sätt att göra facket mindre intressant. Men visst, LO-datorn känns inte modern 2008, inte motiverad längre, jag är i princip med på det.
Ny gymnasial lärlingsutbildning.
- Skolan ändrar de hela tiden med alltför snabba ryck och det är det stora stora problemet, inte nödvändigtvis hur den ändras.
Arbetslivserfarenhet slopas som behörighet till högskolan.
- Ja, såklart, för högskolan ska ju inte befolkas av folk som inte redan som sjuttonåringar visste vad de ville bli. Inte ska det finnas arbetarklass som tränger sig in där inte? Nä. Tydligen inte. Jag tycker den här regeländringen är skit.

Vad tycker du?

Urvalet fick jag förresten härifrån.

Host host harkel harkel host host harkel.

Jaha, så sitter man här med värsta onda halsen och rossliga luftrören och funderar på om man blivit smittad av Gustav Gelin som påtalade hur dåligt han mådde - samma typ av dåligt - när jag träffade honom i fredags.

Ska annars gå till Snotty ikväll, där Hermann Dill tillsammans med superskillsmänniskorna i Chapel Hill Crew avslutar balladsäsongen i stor stil. Vill, och ska, om jag inte segnar ner något alldeles. Eller, jag kanske måste dit i och med att Chapel Hill hustlat till sig mina hörlurar och jag måste få tillbaks dem. För imorgon är jag och Sebastian inbokade på Nada, på Åsögatan såklart, där vi spelar finaste finaste låtarna vid SoFos snyggaste DJ-bås. Så dit kommer ni, älskade läsare, naturligtvis imorgon. Mycket trevligt tack så mycket.

Har en hel del att göra idag och imorgon, jag håller nämligen på och smider lite långsiktig ränk såhär i vintermörkret. Men från torsdag och fram till nyår tror jag sedan att det ser väldigt lugnt och behagligt ut. Bortsett från att vi spelar på Snotty på lördag, med tomteluvor på tänker jag mig, har jag få eller inga uppdrag. Ska andas, läsa, glo på teve och vara allmänt snusförnuftig. Blir helfint.

gubb är det nya skam

2008 års coolaste grej blir att sluta vara gubbe (eller tant). Istället tvingas vi konstatera att vi är vuxna. Varken mer eller mindre. Alla andra ord folk kastar kring sig, särskilt gubbe, är bara trendifierad åldersnoja. Att göra åldrandet till pose är att vägra växa upp. Nu lägger ni av med det där. Okej? Okej? Okej?

Är det förresten inte hysteriskt roligt att Markoolio lägger en vers på remixen av Kens "Ta det lugnt"? Jag tycker det. I övrigt apar sig Mange Schmidt, Petter och några till lika ointressanta som alltid, men Markoolio kommer in och låter som en blandning av kakmonstret och Mystikal. Härliga tider.
För övrigt vill jag påpeka att jag och mina vänner är helt överens om att Petters låt med Säkert-Annika på refrängen mycket väl platsar på topp tio över de keffaste (jo man säger så nuförtiden, också om man är vuxen, det har jag läst mig till) svenska hiphoplåtarna någonsin. Så är det.
Petters bästa låt någonsin är "Du vet att jag gråter".
Jag blir också alldeles full i skratt när jag tänker tillbaka på Eye n' I-skivan (radiorevolution?) och hans DMX-komplex från den tiden. Hihihi. Ja, förresten, hela Natural Bond och den där Ruff Ryders-gimmicken de spökade ut sig med under något år eller två. Hihihi. Skojsigt.

Här och här och här och här och här är bra.

Det finns ett element av dubbelhet i alltihopet. Känslan av att vara så oerhört mycket mer tillfreds med sakernas tillstånd än på länge, att få göra saker man vill, att få vara med den man vill, att kunna uttrycka sina känslor tydligare och mindre räddhågset än kanske någonsin tidigare. Och på en och samma gång, i en annan av tillvarosfärerna, oron över att inte kunna kapitalisera på den potential man tror sig ha, - ja vi snackar pengar och produktion - förnimmelsen av vanmakt över den egna försörjningssituationen. Instabilitet, att vara skör, att känna sig hotad. Kort och gott: Att ha något att förlora. Det är ju det jag pratar om. Jag har något att förlora. På alla möjliga plan.

Samtidigt trygg i förvissningen att jag är förmögen att ta hand om mig själv, att jag klarar mig och fixar det som fixas bör om jag måste. Men jag vill att det ska fortsätta gå sakta men säkert uppåt och framåt, vill inte ta några steg tillbaka, inte ett endaste litet, vill röra mig i rätt snarare än fel riktning.

Det är ändå viktigt att komma ihåg kärnan i det där, att ha något att förlora: Så oerhört mycket mer tillfreds än på länge. Det är det bästa.

trött lördag för tevens skull

Mobil-alarmet satte igång 10:15 den här morgonen, och jag snoozade lite, allt enligt avtalet jag gjorde upp med mig själv innan jag somnade inatt. Jag hade velat sova längre, sova fortfarande. Jag är inte bakfull, nej, men väldigt väldigt trött. Var på Flyktsoda igår, såg Addeboy vs Cliff göra väldigt bra ifrån sig på scenen, med Adam Tensta som gäst på They wanna know. Det var kul, det var jättetrevligt. Synd att så få stod i publiken, de hade förtjänat hundra till som dansade och skuttade när de uppträdde. Wrong meeting kanske? Hursomhelst, det var trevligt.

Nu ligger de och sover på alla rum här i lägenheten och jag väntar på David, han ska skjutsa mig in till stan där jag ska hem till en borgerlig ledarskribent (!) och hämta en TV som han snällt skänker mig. Sedan bär det av hemåt igen, kanske kan jag sova en timme till då?

Skulle haft julbord hemma hos en vän idag, men hans barn blev sjuka så vi fick skjuta på det. Istället ska jag försöka hitta på något annat skoj, om jag bara kan hålla mig vaken.

Jag är oerhört svag för pappor och söner och söthet dem emellan. Kanske därför jag blir gråtfärdig av låten och videon.


Förresten verkar jag ha fått ordning på det där problemet jag skrev om i förra inlägget. Tack för ingenting, alla läsare.

Snälla nån hjälp mig jag dör här

Vet förresten någon hur jag kan göra för att avhjälpa problemet som dök upp idag: På den ena datorn kommer jag alls inte in på några blogspot-bloggar, eller för all på blogger.com. Allt annat fungerar utmärkt och på den här laptopen är det inga problem att komma åt blogspot-sidor. Så här har det varit sedan i morse. Vad göra? Antar att det är någon inställning som blivit konstig.

Hjälp nu. Så ska jag blogga skiten ur mig sen, som tack.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag 14/12

Det finns mycket ytlighet i Stockhoms uteliv och klubbvärld. Och väldigt många som ondgör sig över den. Hör jag ord som mingla och nätverka känner också jag mig illa till mods. Jag är en person med nära till nervositet och ängslan och tanken på att mitt utelivsumgänge mest av allt skulle vara ett sätt att bygga kontaktyta gör det väldigt svårt att koppla av. Lyckligtvis känner jag inte så. Jag ser snarare den andra sidan av myntet, det fina med ytligheten. Glädjen i att ha en stor, alltigenom brokig, grupp bekanta som man längtar ut för att träffa. Folk man inte riktigt känner men ändå har väldigt kul ihop med när man ses.
Visst kan också jag se det fåniga i folk som står på gratisfester och söker med blicken efter viktiga personer att kommunicera med. Det är osnyggt. Men tämligen ofarligt.
De som ondgör sig över ytligheten har ofta invändningen att det där inte är riktiga vänner, som man kan lite på i vått och torrt. För all del, kanske, men måste alla ens vänner vara så nära? Jag har turen att ha många fantastiska kompisar, som jag vet ställer upp och finns där vad som än händer, men ser inte det nödvändiga i att för den delen värja sig från de som bara finns till hands när det är roligt. För roligt är värt en hel del det också. Ytligheten är alltså inget hot utan en tillgång, ett sätt att bli mindre hemmablind och innesluten.
Den stora anledningen till slentrianmässiga dissar av ytliga kontakter är misstänksamhet, vanföreställningen att det finns en falskhet och en dold agenda om man tycker om att gå ut med folk man inte känner utan och innan. Själv räds jag inte det där, tror inte att jag kommer att bli utnyttjad eller besviken, tvärtom är hänget med klubbkompisarna lika genuint som annan vänskap. Bara annorlunda.

Kaffepepp!

Måste ändå än en gång hypa Tefascistens blogg. Nu kör hon dagens outfit:

"Här ser vi en tjusig Maragogypeböna, iklädd en något överrostad nyans av brunt. Maragogypebönan en aning fylligare än medelbönan till höger, men yppiga former är något som kommer stort i vinter. Bjud gärna in Maragogype till frukost om du vill ha något mjukt och avrundat att värma dig med när vintervindarna viner."

Isobel, ni får värva henne till taffel.se, hon skulle fylla ett tomrum där. Seså.

onetwothreefour

1.Jag sov väl inte sådär superlyxigt skönt inatt heller, men visst, det hela var en otroligt mycket behagligare upplevelse än föregående natt. Och alldeles snart ska jag åka och spela badminton med Micke, en motionsform som oftare än inte borgar för en god natts sömn natten som följer, så det känns himla skönt.

2.Jag skyller förresten på facebook och ser facebook som anledningen till att mina besökarsiffror inte är där de en gång var. Alla hänger där istället. Det är inte mig det är fel på. It's not my fault, it's not my fault, it's not my fault.

3.Fan vad folk bryr sig om att Jan Helin tagit över efter Anders Gerdin som Aftonbladet-boss. Härifrån ser det mer ut som om Anders byts ut mot Anders 1.5 BETA i form av Jan. Skillnaden för konsumenten kommer att vara obefintlig. Trots att tidningen går allt sämre (vilket inte nödvändigtvis var Gerdins fel in the first place, utan bara en effekt av att världen och tiderna förändras). Själv hoppas jag att Punkt SE inte läggs ner (nån gratistidning måste ju bort, vad det lider, det vet alla). Jag trivs nämligen, känner att jag byggt en grund där, att jag skrivit en krönika i veckan i snart trettio veckor och att jag börjar känna mig som en del av tidningen. Dessutom känner jag att det finns en intressant utmaning i att just göra det varje vecka, att fortsätta försöka vara hyfsat bra och intressant. Det är svårt, men det är fan inte så dumt ändå. Kul, skulle man kunna säga. Och jag gillar mina chefer. Det är ju typ första gången ever.

4.Liverpool tog sig verkligen i kragen igår, Marseille spöades - i Marseille - med fyra noll. Strålande av Liverpool. Men man måste samtidigt påpeka att fransosernas mittbackar spelade så högt upp i banan att de hade släppt in minst två mål till och med mot typ Helsingborg.

Sådan ängslan känner jag överallt; över allt. Över att jag vid tjusju års ålder fortfarande ställer mig själv frågan.
Är jag normal? Är det här normalt? Vad är normalt? Kan man, och framför allt får man, tänka såhär. Det är konstigt och patetiskt.
När man inte kan somna på natten, när man ligger vaken i fem och en halv timme innan man slumrar till ens lite, kan man tänka på vad man ska skriva i sin krönika, hur man bäst smashar i badminton, att det borde ha kommit en räkning från Intrum Justitia häromdagen men att den inte dök upp, att de så kallade askungemusklerna värker. Man kan få panik över det lilla. Att lapotopens virusdefinitioner inte är uppdaterade kan presentera sig som ett oöverstigligt problem när man legat vaken tillräckligt länge. Man får ångest, provar vad man läst i vårdguiden, att räkna ned från hundra, och den försvinner nästan men sömnen infinner sig ej i dess ställe. Istället tänker man på att man kanske borde skaffa en pärm, sortera papper däri, man tänker på att man borde skriva ett synopsis - just där och då i sängen - för annars kommer det aldrig hända. Man tänker på hur man själv skulle ha skrivit Eva Ströms text om Zlatan i senaste Rodeo, eftersom man inte tycker att hon gjorde det bra - bara välformulerat. Man hamnar i ångesten igen. Inte virusdefinitioner den här gången, istället rädslan för att något hemskt ska hända de man bryr sig om, paniken över att sitta på bar backe antagligen om typ ett halvår, man blir rädd och man kan inte fly in i sömnen. Sedan lägger man sig tillrätta och ställer sig alltså frågan om man är "normal". Bara att frågan låter sig ställas ser man, när man inte kan sova, som ett tydligt tecken på att man alls inte är det. Normal alltså.

First I was afraid, I was petrified, sen högg jag av hans ben med slö yxa.

Det är förstås måndag, helt oåterkalleligt, fejsa faktum liksom. Och i Aftonbladet hyllas Kasper och Daniel för att de högg benet av sin kompis. Det är underligt det där, jag tror inte att jag skulle gjort detsamma. Jag ser allt som förlorat så snart det är utom räckhåll. När andra kastar sig i vattnet efter en fotboll på avvägar står jag still och tänker att jag inte orkar, att den är borta för evigt. Om min vän ligger fastklämd i ett bilvrak är jag rädd att jag inte alls tar fram yxan och hugger loss honom, vidriga vidriga tanke, utan istället suckar, skakar på huvudet och konstaterar honom död, förlorad, ett avslutat kapitel. Jag har inte tron på att jag kan rädda, fixa, prestera såna saker. "Det är vad det är" skulle jag krasst konstaterat, och sedan avvaktat i väntan på att en mer redig person tog initiativ, eller ännu hellre att proffsen - ambulanspolisbrandkår - gjorde ansvaret till sitt och inte mitt. Jag är jävlar ingen svensk hjälte, jag är han som ger upp.

Samtidigt finns det en resignation inför mitt eget varande som kan vara effektiv i såna situationer, så länge det inte smärtar och gör ont rent fysiskt liksom. När jag jobbade på skola och det började brinna, alltså värsta lilla skitelden i en bänk vid träslöjdssalen men det visste vi inte då, vi såg bara röken, då kände jag helt och fullt att jag Titanic-stannar tills allt är okej, att jag mer än gärna brinner inne så länge ingen sate sen kan komma och gnälla över att jag inte tog mitt jobb på tillräckligt stort allvar. Det enda incitamentet att lämna byggnaden den gången var ansvaret över en enskild elev som behövde komma ut. Annars hade jag stått där som kapten och gormat till elden att jag var redo, "här är jag, kom och ta mig din jävel". Typ. Eller så var det bara frånvaron av allvarskänslor som gjorde mig så kolugn, tusen och åter tusen brandövningar tar liksom udden av processen.

I kontrast till det där har jag alltid sett mig själv som en av de som överlever katastrofer. Tsunami, Estonia, 9/11, you name it, jag föreställer mig att jag är först ut, helskinnad och stark. Men jag vet inte. Det är måndag och jag har inget att ställas inför, inget annat än spekulationer och fåfänga. Men det får funka, får duga, en dag som denna.

Helt ny låt!

Vill bara uppmärksamma er på att John's Candy, vårt bästa bästa finaste superband, har lagt upp nya superhiten "Ready Set Cock" på Myspace. Lyssna nu, och berätta sen genast hur mycket ni älskar den.

(Ikväll spelar jag skivor på Snotty. Du är välkommen! 21-01. Puss)

Samtal med omvärlden.

- Hej och välkommen till Omvärlden.
- Hej.
- Hej?
- Hur är läget?
- Vem är det?
- Det är jag. Eric. Du vet. Eric, bloggaren.
- Aaaha. Jovars. Det är helt okej faktiskt. Lite seg. Själv då?
- Jo för tusan. Inga konstigheter.
- Vad gör du då?
- Nä, du vet. Sitter här och funderar lite. Tänkte om du kanske kunde komma förbi med nya nummer av Rodeo, Nöjesguiden och Bon och sådär.
- Jaha. Har du inte dem? Vad ska du med dem till?
- Jo, alltså, jag tänkte blogga lite om populärkultur, Stockholm och sånt där. Gnälla lite liksom, fast på ett entusiastiskt sätt.
- Jaha. Och då behöver du de där tidningarna?
- Såklart.
- Vadårå?
- Jag måste ha input. Och jag orkar inte komma på något eget.
- Jaja. Det där är ju en klassiker. Att tycka om sådant som alla andra redan tycker något om för att liksom få vara med, men vara lite bättre och klokare än de andra.
- Typ.
- Alltså, Eric, omvärlden har mycket att göra, kan inte springa dina ärenden hela tiden. Måste syssla med viktigare saker.
- Fan då.
- Så är det.
- Så är det?
- Ja.
- Ja?
- Du kanske kan skriva något eget, något som andra inte redan berört eller berör i sina bloggar? Du är unik, Eric, någonstans är du det. Tänk på det.
- Dra åt helvete.
- Va?
- Du hörde mig. Du hörde mig mycket väl.
- Okej. Men räkna inte med mig nästa gång du behöver hjälp.
- Nej nej. Nu ska jag stå på egna ben. Jävla skit-OMVÄRLD.
- Hej då. Jag lägger på nu.

Annars vet jag inte riktigt, har handlat mat och godis för flera hundralappar, laddat ner de sista två Dexter-avsnitten - som läckt ut på ena eller andra sättet! - och nya 30 Rock. Idol börjar klockan åtta och då sitter jag som sagt där och glor. Det är inte kallt, men kolmörkt ute. Och regnigt som döden. Andreas brygger kaffe, Leila tycks ha somnat till på soffan, Robin spelar Out of this world, Pelle söker efter någon som vill gå ut ikväll, tror jag.

Finns så mycket att göra ikväll, hundra klubbar och jag vill inte gå på någon av dem, bara sitta hemma i soffan och ha det behagligt, Charlotte och Hannes kommer så småningom, det blir fint, lite glögg, lite ischoklad, lite sånt.

Mitt rum blir allt trängre, källaren allt mörkare, mer påtaglig, ja, mörkare, som sagt. Ut i natten med er. Stick nu.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 7/12

Det är såklart inte ens lönt att beklaga hur Södermalm förändrats under åren. Särskilt inte eftersom jag trivs så himla bra där nu, på de många trånga barerna som ryms längsmed gatorna. Förändringen är ändå verklig och blir sällan tydligare än i måndags, då jag fick chansen att besöka ”Och himlen därtill”, familjen Ahlboms sky bar som snart öppnar allra högst upp i Skrapan på Götgatan. Utsikten är verkligen överraskande vacker, helt magnifik, jag stod och glodde ut över Stockholm som ett nyfiket barn med näsan pressad mot en av de stora kalla fönsterrutorna. Jag var imponerad. Det är verkligen en bra bar, med snabb och trevlig personal. Sedan beställde jag en flasköl och insåg att utsikt kostar, också på Södermalm. Sextiotvå kronor måste vara rekord på den sidan Slussen och särskilt frekvent kommer jag därför inte besöka stället. Det är helt enkelt för dyrt. Vilket antagligen är en del av poängen, att prissätta på ett sätt som mer eller mindre utestänger somliga och innesluter andra. Det är inte förvånande, eller ens sorgligt, utan bara så det faktiskt ser ut.
Jag ska inte bli arg över det, inte hosta fram någon gammal arbetarromantisk drapa om gamla goda (?) knivsöder eller spotta ur mig svador om äckliga gubbar i kommunalrådskavajer. Istället ska jag sätta mig i soffan hemma i Hägerstensåsen, med min flickvän, några bästa vänner, en flaska vin och eventuellt lite tilltugg. Sedan ska jag fullständigt förlora mig i Idol-finalen - mitt opium - där Amanda går en djupt orättvis förlust till mötes (hur tusan kan folk föredra Marie?). Jag ska somna på soffan, vakna i sängen och när lördag kväll anländer står jag som så ofta förr och spelar skivor. På Södermalm dessutom, men jag håller mig snällt till markplan.

Borgarnas succérecept

"Fiasko för hushållsnära avdrag Satsningen på skatteavdrag för hus- hållsnära tjänster är så här långt ett fiasko. Regeringen räknade med 45.000 ansökningar, men hittills har bara ca 1.000 personer lämnat in en ansökan om till Skatteverket, uppger Rapport.
-Nu väntar vi ivrigt på de andra 44.000, säger Pia Blank-Thörnroos, rättslig expert på Skatteverket. Reformen om skatteavdrag för hushålls- nära tjänster infördes den 1 juli i förhoppningen om att svarta tjänster skulle bli vita. Den som vill göra av- drag för 2007 måste ansöka hos Skatte- verket före 1 februari 2008. "

Alltså blev det inte sådär underbart förlösande och fantastiskt härligt med avdrag för hushållsnära tjänster - en svart marknad blir vit, skatteintäkterna ökar, livspusslet går ihop - som knasbollarna trodde eller i alla fall påstod. Jag är inte förvånad. Tycker ändå att Pia Blank-Thörnroos uttrycker det fint och fyndigt.

Jaja. Bara tusen år kvar till nästa val. Bara tusen år.

Förresten har jag en stor testarossa-röd finne på överläppen som skriker och råmar och tigger om uppmärksamhet, code red muthafucker, code red. Och under vänster stortå ett skavsår så välskavt att vad som en gång konstaterades vara tio fingrar tio tår ett välskapt litet barn nu kanske måste revideras i och med att hela klutten till tå tycks vara på väg att falla bort. Plus ett mellanstadieminnande skrapsår på knäet, det berättar att jag är elva år gammal och precis spelat fotboll. Nej nej, säger magen som plötsligt är gubbig och lite större trots att den inte bär något fett. Nej nej, säger den, du är trettiofem allra minst lilla töntskrutt. Och utomhus är det kallt och allt dör, ingen överlever, och inomhus är det mörkt, lamporna är inte lampor bara små fläckar och jag skriker varde ljus men det vart inget och jag borde raka mig men hyvlarna gör så ont för de är så slöa och på netonnet kan man få en philishave för fyrahundranittinie och det är väl inte fy skam men när det kommer till kritan är tio engångshyvlar för tretton spänn alltid en enkel väg ut, trots att det gör så ont. Veckorna sen då, de rasar förbi, också det kommer med åldern antar jag, de springer ifrån mig och nu är det bara typ en sekund kvar tills det är sommar igen och då är jag säkert arbetslös utan skola utan pengar utan bostad och så kan jag gnälla och gny på riktigt istället för det här fåniga.

Sebastian tog en himla fin bild i lördags när jag dansade på scen

Kultur!

Jag var på samma fest som Åsa Linderborg igår och helst av allt ville jag gå fram till henne och säga att jag har köpt hennes bok och att jag minsann FÖRESTÄLLER mig att HON var värd att vinna Augustpriset, inte den andra farbrorn, och att jag tycker det stinker och att min flickvän uppmärksammade mig på ett kort stycke i boken där hon beskriver hur hennes pappa röker sina cigaretter, att det är precis så jag röker mina. Men herregud, det kan man ju inte göra. Trevligt var det ändå, friskumpa och kulturmänskor i stora klasar - utan att jag kände mig hotad eller dum i huvet (vilket jag ofta gör av någon anledning). Dessutom hälsade jag med en tjenis-nick till Roger Wilson, bara för att sekunden senare inse att jag inte alls - överhuvudtaget - känner honom, och så kände jag mig lite fånig, men han nickade snällt tillbaka ändå.

Tidigare var jag och Hannes och kikade på vår fina vän Erica, som hade kompis/familje-föreställning på en minipjäs de turnerat med på högstadieskolor ett tag nu. "Gillar du porr?" heter den, och jag har fattat det som att den är skriven i relation till rapporten "Koll på porr" som kom för nåt år och ett halvt sen. Den var bra, hon och hennes medspelare var bra, de vågade vara mångfacetterade och vågade framför allt strunta i att presentera några glasklara svar, vågade strunta i att moralisera, och slängde ut mer öppna frågor än de flesta föreställningar riktade till kids vågar. Skönt, hela den tilltron till ungdomars förmåga att faktiskt tänka och själva ta ställning är bra, befriande, till och med ganska viktig.

Idag hänger jag mig åt en krönika, en del textkritik som ska skrivas, och inte så mycket annat.

John's Candy har passerat 20000 uppspelningar på Myspace. Det är fucking cool, tycker jag. Vi är så satans bra. Så satans bra. Och det här är bara början.

"Don't wanna wait two days to call, 'cause when I fall I really fucking fall!"

Tänk va! Att det blev måndag igen. Att helgen tog slut, igen. Fredagen tillbringades framför teven med Idol, där Andreas slutligen åkte ut och Amanda tog sig till en final hon är chanslös i, klart Marie vinner liksom, såna som gillar Amanda ringer inte och röstar i samma utsträckning, till exempel jag. Efter Idol drog vi till VICE-festen på Munchenbryggeriet, väl där konverserade jag i fyra timmar, smågluttade lite på banden som spelade och åkte sedan hem, glad och nöjd.
Så lördag, med Tareks Monkey Bizz/MISHKA-fest, där vi - John's Candy - spelade. Ljudet gick liksom inte att få till riktigt bra i den där lokalen och killen bakom spakarna glömde att Kristins mikrofon skulle vara på under halvar första låten, så rent hör-mässigt fanns en del övrigt att önska. Men vi var bra och publiken, den inte jättestora men oerhört studsiga, var fantastiskt engagerad. Hopp och skutt och glädje och intensitet. Fruktansvärt roligt och jag var minst lika svettig efter 27 minuter konsert som jag brukar vara efter 60 minuter badminton. Festen var, överhuvudtaget, bra och fin och rolig.
Gårdagen, the almighty söndag, skrev jag klart en text som skulle lämnas in, åt god mat, glodde på 30 Rock, åt fruktsallad, gick till sängs tidigt och somnade till slut ganska gott.
Hela helgen tillbringades dessutom i sällskap med min underbara flickvän. Bara en sån sak.
Idag, hittills, har jag druckit kaffe, läst bloggar, läst tidningar, haft ont i armen, surnat till när jag såg att min blomkruka vält med mycket jord och vatten över mitt påslakan. Så kan det gå. Nu ska jag ner på söder en veva och betala räkningar, sedan bär det av till St Eriksplan för teater, tätt följt av Augustprisefterfest med Atlas. Tror det kan bli skoj det här, tror på en utmärkt vecka.

Vad ska du göra i veckan?