Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 30/11

Det är något med den där låten som stör mig enormt. På både bättre och sämre dansgolv tvingas jag nu genomlida idiothiten ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” med neograbbarna i Maskinen. Jag vill kräkas.
Grupptrycksmentaliteten gör mig ilsk och även om det enda syftet med låten är att få folk att inte våga stå still så tycker jag att det är en trist tematik. Dels av det uppenbara skälet att också våldtäktsmän sannolikt glatt dansar till låten och att den därmed förlorar sin simplaste poäng. Dels för att det banaliserar problematiken med äcklig kvinnosyn och övergrepp lika mycket som någonsin ett facebook-upprop mot, typ, allt hemskt. Och till råga på allt för att låten, på de högstadiediscon där dängan kommer att leva vidare längst, faktiskt uppmuntrar ungdomar att förenklat sortera män, pojkar, på ett sätt som grundmurar bilden av att det är bara en viss sorts snubbar, onda jävlar med horn, som faktiskt våldtar.
Någon tycker säkert att jag överdriver och kanske tar i lite extra med brösttonerna? Jaha, men i så fall bara av den enkla anledningen att det behövs, för sånt här trams vill jag slippa delges när jag går ut.
Med Maskinen på högsta volym är plötsligt varenda en fri från synd och tar sig utan problem rätten att kasta första stenen snabbt och hårt. När en låt riktar sig så uddlöst till ett kollektiv, där alla innesluts bara genom att delta i festiviteterna, blir självgodheten och klappen på den egna axeln det egentliga budskapet. För varhelst folk dansar, och gör det till den här låten, antas människorna vara fina, helylle, och definitivt inte våldtäktsmän. Förutsatt att de inte står still, förstås. Jag roas inte alls utan provoceras och irriteras över att lynchpop plötsligt blivit en gångbar genre.

Dan före dan före candydan

Jag svettades och vaknade och somnade och svettades och vaknade och somnade. Hela tiden. Hela natten. Helt utan anledning. Sitter trött idag och konstaterar att jag har en inlämning på söndag, inte nästa söndag som jag trodde, och känner lite hur stressen kryper fram.

Idag ska jag försöka skriva lite till den där inlämningen, dessutom repar vi idag, och jag ska fixa lite ditten och datten i övrigt också.

Sitter just nu och lyssnar på en mp3:a med Dmitry Fyodorovs liveset från ACE i lördags. Riktigt tungt. Riktigt bra. Väldigt bra, ja.
Och igår visade Liverpool hur man vinner med 4-1 i en väldigt jämn match, det är inte så dumt, jag bryr mig alltid mer om segrar än om vackert spel. Även om Torres gjorde en hel del vackra saker.

Konsumerar stora mängder Carmex, världshistoriens bästa lip balm, såhär i vintertider. Kylan är påtaglig, Carmex är underbart.

Imorgon har VICE treårsfest. Jag har en hel hög biljetter i byrålådan. Jämte en ask Ipren.

Sverige åt svenskarna, sha la la la la

Via Richard hittar jag hans debattartikel, som är utmärkt, och dessutom en intervju med Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesman, som är skrämmande i sin dumhet och hilarious av samma skäl. Ett tydligt argument varför man ska låta SD komma till tals, så länge man klarar att bemöta dem med kunskap och är riktigt påläst. Läs, om ni har något förstånd alls, vänner.

"Invandringen är er viktigaste politiska fråga. Du har varit aktiv i sd sedan 2002. Du har massor av uppdrag och sitter i partistyrelsen. Och så kan du inte prata om det primära målet med ditt eget partis politik.

Nej.

Jag tolkar det som att du inte vet.

Nej, jag vill inte kommentera det.

Men det tycker jag är konstigt. Ni är ett parti som växte i senaste valet. Ni sitter i många kommuner i Sverige. Vid nästa val kan ni komma in i riksdagen. Du sitter i partistyrelsen och kan inte förklara för dem som har röstat på er, vad det är, det som beskrivs som det viktigaste i er politik.

De har inte röstat på mig."

LÄS!

Var det förresten mig Hasse Aro tilltalade igår på Indienyheterna? Det känns så. Hellre där än i Efterlyst, I tell you, hellre där i så fall.

A Working Class Zero Is Something To Be

Usch, satt uppe och spelade tennis mot Aaron till halv fyra och vaknade sedan varje halvtimme hela natten tills jag steg upp vid fucking jävla 13:14 (approx, alltså). Känner mig helt misshandlad i huvudet och tankarna är av så oerhört låg kvalitet denna sorgens dag (ja nåt skit lär ju ha hänt nån i alla fall) i November. Igår repade jag med John's Candy och det lät bra, mycket bra, och på lördag spelar vi på värsta bästa festen, typ. Man kan osa om man vill komma, det blir nämligen sagolikt roligt. Kolla själva:



Så, idag då, ska jag skrivjobba. Det är vad jag gör. Det är mitt yrke, viss tid i veckan, och jag är ineffektiv som vanligt. Jag tänker idag på vad jag tänkte inatt på vad jag ofta tänker på - på vad De Geer av alla faktiskt nämnde när han talade om klass i det där Expressen Kultur-programmet - på rädslan för att allt ska tas bort, gå åt skogen, raderas ut. För även om jag inte har mycket av värde, ekonomiskt, eller genererar några pengar, egentligen, så har jag massa saker och en massa plats som skänker mig trygghet. En trygghet jag är livrädd för att förlora men som kan försvinna imorgon.

Såg Dexter S02E09 igår. Herregud. Nu jävlar. Så oerhört bra.
Och apropå ond bråd död. Min värsta dödsskräck är inte att torteras till döds med vattendroppar eller något sådant utan helt enkelt bara att dö sist. Att överleva alla andra, som jag bryr mig om, att vara med om allas bortgång. Jag får kallt hjärta och magklump bara av att skriva det. Usch.

Medelklassen skildras nog

På Expressen Kultur, i deras eget kulturteveprogram, diskuteras klass och skildringar av klass och anslaget går väl ungefär ut på att medelklassen aldrig skildras. Resonemanget faller till en stor del redan tidigt i programmet men det tål ju ändå att tydliggöras: Medelklassen skildras. Medelklassen skildras nog.
För allt, i princip allt, som utkommer utan att stämplas som kultur OM KLASS, över- under- eller arbetarsådan, är ju skildringar av medelklassen. Det är som att prata om avsaknaden av böcker om män eftersom de sällan eller aldrig dubbas med prefix på samma sätt som kvinnolitteratur eller kvinnokultur eller för all del tjejband inom musiken gör. Detta perspektiv misslyckas Expressens Kulturteveprogrem med att belysa, trots tre programledare och lika många gäster.

Allt som handlar om ett OSS i omvärldspolitisk synpunkt, som diskuterar hur vi förhåller oss till världen, till presidentval, till konsumism och handväskor, till terrorism och exotism och orientalism - till KLASS gudbevars - Allt detta är medelklassskildringar som heter duga.

Frågan poppar också upp var arbetarklassen skildras utöver i Åsa Linderborg-böcker och Peter Birro-serier och ingen nämner bloggarna, antagligen för att de inte ses som kultur av mannen som en gång införde frukostredogörelserna i bloggform, Per Svensson. Men bloggarna rymmer oändligt mycket under- och arbetarklass. Och det är en av anledningarna till att medelklassen i många fall har så svårt att omfamna fenomenet, att också de bloggande skribenterna och journalisterna är så måna om att fjärma sig från bloggar och påtala hur ointresserade de är av att läsa dem.

Är du snäll med mig är jag snäll med dig. Välj: BÖGAR ELLER MODER SVEA

Söndagen efter en trevlig spelning på Snotty, där både jag och Sebastian briljerade med utmärkta låtval och stämningen bara förstördes av den stora karl som envisades med att prata om araber och moder svea och sa att han var redo att dö för sitt land och kallade alla damer för lill hjärtat och envisades med att önska TUPAC AC/DC DR DRE VAN HALEN och lät oss veta att vad vi hade att välja mellan var INTEGRITET och MODER SVEA eller STUREPLAN och HOMOSEXUELLA PAR. Han föredrog naturligtvis det första. Själv är jag inte så jävla impad av Moder Svea annat än när det vankas fotboll.

Idag blev det grönsaker i ugn och tzatsiki. Snart film och ost och kex. Helt småborgerligt.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 23/11

Lönen måste bort. Den anländer idag, för de allra flesta, och var du inte ute igår och lönevakade så känner du hur plastkortet skriker efter uppmärksamhet och stimulans. Stockholmsnatten är inte sen att svara utan rear ut sin själ, allt ska bort, överallt och har du några pengar kvar när måndag morgon kommer har du inte ansträngt dig särskilt mycket.
Ikväll bränner du med fördel en rejäl slant på Debaser Medis där Jonas Game - allas vår älskade - spelar live. Blott en taxi bort, på Restaurangen, gör du av med ännu mer floose på flotta medelålderskrisprojektet Julia bara för att senare snabbt spendera sextio spänn ölen på Spy Bar där två tredjedelar av sommarens bästa klubb Holiday spelar skivor.
Lördagen har något kluvet över sig när dödselectropojkarna Dmitry Fyodorovs spelning på Ace krockar med spexiga superklubben Happy Nation på Marie Laveau. Den enkla lösningen är att du går till Happy Nation direkt när du vaknar, i och med att kön lär sträcka sig hela vägen till Telefonplan, och sedan åker dyr lördagstaxi till Ace när du rullat lagom mycket hatt.
Vid det här laget har du rimligen gjort av med lejonparten av din disponibla inkomst. Men ändå finns ju lite kvar. Och munnen den ska skratta å va glad. Och lönen måste bort!
Alltså finns få andra alternativ än att kasta i sig en grisig bakfyllepizza och ta nya tag. Också söndagen bjuder nämligen sådant du inte vågar missa. På Berns spelar Happy Mondays och även om Shaun Ryder vid det här laget ser ut som något ur Transformers så är hans och bandets konsert i princip ett måste. Dessutom är det ganska dyrt, både biljetten och förfriskningarna, så du kan vara trygg i förvissningen att måndagsångesten som följer för en gångs skull är motiverad. Du är faktiskt pank. Idiot.

wikipoppia!

Det här tycker jag är roligt. Pandatjej och Poppare.

Och så vann ju Sverige igår, Anders Svensson utsågs till bästa spelare och Kim, kickern, kickade in en boll i mål och passade hunnra felpass. Zlatan var Zlatan, in a good way och Marcus Allbäck var typ ZLatan också, in a good way. Hade han varit lika gruffig, störig och dryg för åtta år sedan hade han varit ordinarie i Aston Villa hur länge som helst.

Jag har ett skoskav på min vänstra stortå som ser ut som tredje gradens brännskador, jag tror möjligen att hela foten kommer behöva amputeras snart.

Två vanliga felskrivningar på mindre nogräknade bloggar. "Själdistans" och "Stjälaglad". Mycket poetiskt. Fantastiska nya ord.

husmanskostfrågan

Fråga 1: Var i Stockholm, på vilken restaurang eller krog, hittar man den godaste ärtsoppan? Jag vill dit.

Fråga 2: Stekt fläsk med löksås. Är det Pelikan som gäller då eller? Jag vill nämligen dit också.

Svara då.

Tonight's the na-ha-ha-ha-haight

Mycket kan man säga om kvällens match mot Lettland. Väldigt mycket är redan sagt, i och med att tidningarna förser oss med så mycket inför-texter att man kan lätt tror att det handlar om en VM-final. Det är trots allt en väldigt viktig match. Antingen tar vi poäng och får spela EM eller så går allt åt helvete och vi missar vårt första mästerskap sedan VM 1998.

En åldrad trupp har vi, känns lite som handbollslandslagets sista glansdagar, med skillnaden att de tog en massa medaljer. Det gör ju inte landslaget i fotboll särskilt ofta.

Lars Lagerbäck är bra. Har gjort otroligt mycket bra för svensk fotboll. Är konstant. Är pålitlig och förutsägbar på gott och ont. Men visst har utvecklingen av laget stagnerat betänkligt. Jag tror att Lagerbäck vore den perfekta tränaren i typ Milan. Där kan han spela sina Ambrosinis och Serginhos och Costacurtor i evighet amen. Han skulle vinna allt med dem, behärskade han bara språket. Vad gäller landslaget vete tusan om han inte nått vägs ände. Det känns redan som att en katastrof är nära förestående och jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om vi sumpade den här chansen. Det skulle avgjort smärta.
För att parafrasera sveriges bästa författare: När landslaget står inför avgörande matcher hemfaller jag åt en sådan ängslan att jag måste gå ut på trappen och andas.

Och ingen pölsa råder bot på det där.

Jag vill som vanligt se Anders Svensson från start. Med eller utan Kim Källström på plan. Anders tillhörde de allra bästa på plan sist och är trots att han tappar tempo och distinktion hela tiden i sin allsvenska dehumaniseringsprocess det bästa vi har på just den platsen. Vilket är lite synd, för så satans bra är han inte längre.
Kim Källström har aldrig fått chansen heter det. Han har ändå spelat 51 landskamper, tre fler än Zlatan, hälften så många som Alexandersson, och har detta till trots inte lyckats göra ett särskilt imponerande avtryck annat än vid enstaka tillfällen. En hästspark där, en svepande crossboll där. Felpass, felsatsningar, taskig markering, missade missar annars. Nej nej, det räcker faktiskt inte att spela i Lyon. Man måste visa att man duger också. Och surar och tjurar och knäcks han av bristen på förtroende kan han gott sitta på bänken bara därför. Det hör inte hemma. Man tar chansen när man får den annars kan man faktiskt inte förvänta sig något tillbaka.

Oroande dock med Majstorovic och Daniel Andersson i centrallinjen.
Och Zlatan då? Han är en världsstjärna och ett geni och en magisk människa som jag älskar på många sätt. Men han är EN. Och det räcker inte. Alltså måste hans lagkamrater också nå upp till en viss nivå för att något skoj ska hända. JU! Zlatko Zahovic från Slovenien var också lite av en world beater. Det räckte en bit, men Slovenien räckte onekligen inte långt ändå. För han var väldigt ensam om att besitta briljans. Och liknande är läget när Sverige förlitar sig till en Chipp som spelat typ tre ligamatcher på tio år, en Ljungberg som spelat två på tjugo, ett innermittfält som är på semester, ytterbackar som inte vågar gå på offensiven om inte offensiven är glimrande, mittbackar som ser ut som parodier på mittbackar och en mobbad målvakt med dassigt självfötroende.

Snipp snapp slut? Mycket möjligt faktiskt. Har ni lagt märke till hur det efter Zlatan inte kommit en enda ny ung spelare som får oss att krampa sådär orgastiskt i hjärtat? Inte en enda, om man inte räknar Elmander, men han kom ju gudbevars före Zlatan på många sätt. När kommer nästa supersvensk? När? Jag har förlett mig själv att tro att de skulle dugga aningen tätare nuförtiden. Men naej. Faen. Skitsamma.

Vi får se hur det går. Jag vill inte tippa.

Det angår inte mig (del 2 minst)

Jag har gnällt förut över när medierna ger oss nyheter vi inte vill ha, som inte angår oss. Jag har förr uttryckt mitt missnöje över hetsjakten också på borgerliga idioter till politiker som småfifflat utan att jag blir sådär vansinnigt upprörd (bara skadeglad rent opinionsmässigt). Och nu är det fan dags igen. Jag tycker att det är äckligt att jag sitter här och surfar nät och läser att Angelinas Jolies adoptivdotter mminsann blev till under en våldtäkt.

Fan har jag med det att göra? Fan har jag för rätt att veta det? Fan då.

Den biologiska mamman har själv berättat för nyhetsbyrån Reuters om det hela men vi vet inte varför hon gör det. Angelina själv har antagligen inte blivit tillfrågad om publiceringen, vare sig i Aftonbladet eller någon annanstans.
Jag förstår logiken i publiceringen och jag förstår att de tycker att det finns ett allmänintresse i allt som rör världskändisar men jag kan ändå inte låta bli att undra vad i helvete jag har för rätt att ta del av den här informationen? I Klick dessutom. Är inte det en lättsam publikation? Lägger de detta på "KÄNDISAR - DE ÄR SOM VI"-sidan?

Heroes s02e09 och hämtpizza

Skulle gärna gå till Strictly Ballroom, Hermann Dills minisuccéballadklubb på Snotty på tisdagar. Men det blir inget, har en del att skriva och reda och rota i, men ni andra kan ju alltid pallra er dit. Själv är jag dessutom i princip pank.
Annars tycker jag det är synd att jag bara varit på Berlin vid två tillfällen när Gustav Gelin smäller på sina Lyckliga Måndagar där. Det är ju satanstrevligt men måndagar liksom, jag går bara inte ut då, så är det.

Överhuvudtaget har jag ju börjat trappa ner mitt utespringande och klubbande lite. Vilket är välbehövligt och nyttigt och inte helt ologiskt. Jag älskar att gå ut, det är såklart inte det som är problemet, utan istället att man sover för lite, blir bakfull, blir lat, blir overksam och tråkig att umgås med dagen efter. Och att det kostar.

I helgen gick jag upp ur sängen vid fembläcket såväl natten till lördag som den till söndag och skrek och sänkte och bråkade för att jag ville sova när de andra ville ha efterfest. Natten till söndag var jag så ilsken att jag skakade i tassarna. Jag sover illa nog som det är och när jag blir väckt och inte förmår somna om blir jag knäckt. Men jag vet att de har för avsikt att visa mig hänsyn, sambosarna, egentligen.

Så idag blir det hämtpizza och nya Heroes (dåligt gissar jag, eftersom serien är dålig). Imorgon badminton (varje vecka!) och Em-kvalmatchen. Det finns dock ett problem. Vi vägrar ju betala för oss och har därför inte TV3 med någon vidare bild, den rinner och hoppar och har sig. Så var tusan ska vi kolla på matchen? Någon som har lust att hysa sex till tio trista personer med fotbollsintresse mellan 19.00 och 00:00?

Lystring

GIVAKT!
Det var en himla härlig måndag igår förresten. Jag och min älskade flickvän gick och handlade och lagade en nästan slät och mycket delikat räksoppa samt bakade en lyckad kladdkaka och så åt vi och kollade på nya avsnittet av Dexter (som kanske var bästa avsnittet hittills denna säsong) och hon var tvungen att sova och jag kunde inte så tidigt så jag kikade på Inland Empire i källaren och tyckte väl att den var helt okej. Sedans smög jag försiktigt in och la mig och somnade ovanligt snabbt.

Idag skriver jag krönika och det fungerar det också, hyfsat i alla fall, det kan nog bli något också den här veckan. Dessutom har jag slängt ihop en sida prosa till det dära oändliga projektet som aldrig rör sig framåt utan bara står och stampar. Men nu: låg- och mellanstadieflashbacks och metaforer. Tusan så skickligt. Eller, jaaaaaaa, jag vet, inget särskilt, men det är fint när något händer, när karaktärerna rör sig minsta lilla (Även om halva poängen är avsaknaden av rörelse eftersom det är just så livet alltid alltid alltid ser ut, assholes).

Seså. Lediga. Smoke 'em if you got 'em.

Snälla mamma bara en öl till

Isobel skriver idag en fantastiskt bra text om mammor och alkohol. Eller, egentligen handlar den inte lika mycket om alkohol som den handlar om synen på mammor överhuvudtaget. För det viktiga i hennes text är ju det icke-tillåtande hon pekar på i inställningen till mödrar som roar sig trots att de har barn, till kvinnor som inte upphör att vara individer till förmån för det heliga moderskapet.

Där pappa har betydligt större spelrum och möjligheter att fortsätta leva om och hänga runt förväntas mamma fortfarande prioritera bort allt annat än hus, hem, familj och barnafödande.

Det handlar alltså inte så mycket om alkohol utan om förväntningar på vilket kön som ska bära det yttersta ansvaret, hela tiden, för tillökningen i familjen.

...he raised his torso and he looked into the sky, shouting his questions, looking for direction: What Do I Do Now?

Här sitter jag och dricker C-vitaminbrus (jordgubb - mycket dåligt val!) och undrar hur det kommer sig att jag bloggar så lite nuförtiden, läser så lite bloggar just nu (skummar igenom RSS-läsaren och klickar "mark all as read" omåomåomåomigen). Och tänker att saker fick mig att reaktions- eller affektblogga mycket mer förr, så fort en tidningsartikel eller ett blogginlägg var uselt, illa underbyggt, felaktigt eller bara provocerande i mina ögon så slängde jag in en text. Inte längre. Inte skriver jag längre lika troget de där dagboksinläggen som jag älskar att läsa något halvår senare. Vet inte riktigt varför. Jag tror det är en fas. Något övergående. För jag älskar ju att läsa och skriva på det här sättet. Jag tycker om det och tror på det, så pretentiöst högtravande att jag tycker det är VIKTIGT.

När vi var små - typ femton - och upptäckte att världen var en hemsk och orättvis plats där de flesta störde oss och ville ont så ville vi göra något åt det. Det var på den tiden man romantiserade en revolution i Sverige (yeah!) och tog alla diskussioner alltid, vare sig det var med nazister eller moderater eller bara vänstermänniskor med flaws på åsiktspaletten. Och sånt där orkar man ju såklart inte med längre. Men då ville vi förändra världen, one way or the other, och trodde någonstans att vi skulle kunna göra det. På riktigt alltså.

Nu istället blaserade folkpensionärer med smak för ett riktigt gott vin och tveksamma avdrag i deklarationen. Hycklande torskar.
Och vi tror inte att vi kan förändra världen längre. Mer än den i vår absoluta närhet. Att förändra vår absoluta närhet innebär alltså i hög grad att fixa mer pengar och lite mer inflytande över vår situation. Det låter inte alls lika fint. Men men. Skitsamma.

Jag vill ändå sitta kvar lite i det där, och fortfarande ta diskussioner åtminstone emellanåt och på mina villkor. Och det tycker jag fungerar i bloggen, som är välläst och välrenommerad (nåja). Så jag vete fan. Jag ska försöka skärpa mig. Bli jobbigare att ha att göra med, störigare och mer högljudd, gnälligare kring media, kring politik, kring samhälle och kultur, kring all sån där smörja. Jag ska trappa upp, kapprusta, hetsa och hota. Nu jävlar.

Jo, Ja, Jo, Ja, vi får väl se hur det blir med det där.
Jag ska i alla fall försöka få tillbaka den där inställningen till mitt bloggande. Jag ska larma och tjuta mer. Snart.

fopåll

Kan vi sluta prata om att festen är uppskjuten eller förstörd när en fest inte ens alldeles säkert är förestående. Och är det ens längre en fest att bara nå EM? Är det inte lite tråkigt att åka dit med mittbackar vi vet inte klarar av kvalificerat motstånd? Är det inte lite trist att åka till EM och känna att vi kan slå ALLA UTOM DE ÅTTA TIO BÄSTA.

Jo.

Det är asatrist. Tycker jag i alla fall.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 16/11

I kön till Debaser väntar vi på att släppas in. Det har varit en rolig kväll, bortsett från kylan har jag inte mycket att gnälla över överhuvudtaget. Men så ser jag hur ett par, tre (fyra?), dörrvakter kliver på som ångvältar och går loss på sångaren i ett av de band som har spelat under kvällen. Ett omhändertagande kanske det kallas men särskilt omhändertagande ser det inte ut. Han välts omkull, brottas ner och får rätt bra med däng innan de är färdiga. Där och då tappar jag liksom lusten.
Sannolikt gjorde de rätt, enligt regler och förordningar. Det hjälper dock inte mig, jag tycker det ser förjävligt ut ändå och känner inte längre den lust och glädje jag nyss var uppfylld av. Istället surnar jag till, som ett glas lämnad rödmjölk, och det sitter i resten av kvällen.
Vakter är bra, nödvändiga, ofta trevliga och rätt ute i sitt agerande. De behövs. Men i samma utsträckning som de är viktiga för att klubbmiljön ska kännas trygg och säker är de ofta orsaken i de fall den känns osympatisk, hätsk och hotfull. Det spelar ingen roll om de har rätten på sin sida så länge besökarna – konsumenterna - känner avsmak, vrede och ilska gentemot dem. Så krögare med ambitioner bör rimligen vara väldigt noggranna och tydliga när de talar om för sina vakter hur de ska förhålla sig till störiga fyllon och ölkastande sångare. Annars riskerar de i förlängningen att få det där trista ryktet om sig som ett ställe styrt av idioter (minns någon Daily News?) och då går det snabbt utför, inte minst ekonomiskt. Till exempel Café Opera är, tack vare sin vaktuppsättning, ute på riktigt djupt vatten just nu. Debaser är inte ens nära men fredagens uppvisning var ändå en negativ signal, ett peppdödande vådaskott. Hoppas det blir roligare ikväll.

När Elin och Michael blev husgudar.

Idag känner jag mig uppslukad av komplex och viljan att betraktas som intellektuell. Det stör mig, jag har inte haft den typen av ångest sedan jag var tjugo. Fan ska man vilja det för? Jag tycker inte ens om intellektuella, det är sånt som Petra Östergren kan ägna sig åt. Jag vill ju vara levande och genuin och radikal bara för att det kommer till mig. Inte intellektuell. Ändå: Idag vill jag det och skäms för att jag inte är det. Fan vet vad jag håller på med? Växa upp? Vilja pleasa mina döda farföräldrar? Trams Eric. It's just a ride, som Bill Hicks envisas med att säga och jag önskar att jag inte bara tyckte att det var fint sagt utan också köpte det resonemanget med hela min själ. Jag tror inte alls att det bara är en åktur. Däremot köper jag Hicks när han säger att vi väljer mellan Fear och Love, där har han såklart rätt och där känner jag ett samförstånd med karln, lika mycket som jag känner ett samförstånd med Elin Alvemarks "Kärlek är allt"-mantra och Michael Moores sensmoral i Bowling for Columbine. Lika delar Moore och Alvemark samt krydda med okvädningsord och aggressioner och du har Bill Hicks, typ. Eller jag vet inte.

Nu ska jag gå och duscha, tvätta öronen ordentligt, åka ner på stan, hämta min skivkasse på Snotty, köpa nåt kul, åka hem, bränna skivor, dricka två flasköl, skicka sms till några kompisar, åka till Spy Bar och spela skivor på Bring It On! med superstjärnan Daniel Öhrn. Han är inte intellektuell, tror jag, utan mer bara en superstar, han behöver inte vara intellektuell - och det menar jag på det allra finaste av vis.

Jag ska göra en lista på intellektuella kontemporära människor och varför det vore trist att bli en av dem. Så kanske jag kommer till rätta med min avund och mina komplex. Eller så gör jag mig bara ovän. Jaja. Vi får se. Det blir nog ingen jävla lista after all.

Draåtskogen allihopa!

Jag vill inget särskilt. Bara säga hej. Jag sitter i soffan och kollar på teve, en repris av Medium just nu - som jag sett för flera år sedan, och Robin har hällt upp ett glas rött vin åt mig som nu står bredvid min flaska Loka Citron. Vi har ätit smörgåsar med kokt ägg och kaviar och jag har sett i tur och ordning 30 Rock, Heroes och Dexter. En behaglig kväll sedan jag blev färdig med texten jag var tvungen att skriva färdigt.
Jag tänkte på det där med teve, och tidningar, och texter om teve. Vissa står ju i särklass vad gäller tevekritik, Kjell Häglund är väl herre på täppan om någon, men det stora flertalet är, precis som Kjell Häglund ofta påpekat, mediokra. Detta till trots att det finns så ohyggligt många begåvade skribenter med stort teveintresse. De borde plockas upp allihopa och en del andra borde avspisas. Därmed inte sagt att någon borde kasta in mig där, det finns gott om folk med betydligt större kunnande, det är inte det jag säger. Ja, ni vet vad jag säger. Ju!

Annars vete tusan egentligen. Jag är tillfreds, nöjd, I feel content. Sov gott. Eller god morgon. Wherever you are.

Åh jag älskar detta landet!

Snön faller och vi med den. Snön faller så jävla länge än. Vi kan inte besegra den men vi kan erinra oss tidigare vintrar vi trott ska vara de sista vi klarar av, mörker från förr vi var övertygade om skulle svälja oss hela och bara i bästa fall spotta ut oss lemlästade på andra sidan årstiden. Snön faller som i en jävla Ulf Lundell-låt men inga Agnetha Fältskog-körer lättar upp. Överhuvudtaget. Blöt och blåsig är utomhus och inne är vinterhatet banalt och tramsigt, nästan tjatigt, vi har gjort det här förr, känt det här förr, sagt det här förr. Tramsigt att sitta och böla och grina och gnälla. Ändå oundvikligt, alltför intensiv är avsmaken för årstiden.

Nej, jag ska inte åka skidor, i år heller.
Nej, jag kommer inte att köpa rejäla vinterskor som värmer.
Nej, jag kommer inte att åka på solsemester.
Nej, det räcker inte att det ser fint ut inifrån, det vita blir ju ändå brunt så fort en bil passerat.
Nej.
Nej, sa jag, jag kommer inte att göra snöänglar och kasta snöboll och bygga snögubbar.
Nej, för i helvete, jag omfamnar inte det här, jag tar det inte till mig.

Hej Kung Bore. Det är Eric igen. Jag ville bara berätta att jag avskyr dig. Du gör mig ledsen, deprimerad, nedstämd, sjuk och mager. Du förstör för mig. Jag blir en tråkigare människa med mindre glädje kring mig och i mig så fort du visar ditt fula tryne. Fy fan för dig och allt du gjort emot mig. Fy fan för dig och allt du ska göra med mig. I år och nästa och nästa och nästa efter det också. Du kan dra åt helvete.

Måndag morgon. När vi vaknar.

Ja, okej, vi kör på ändå då?

Är du beredd?

Jaha, nu?

Ja.

Jag har bloggat sparsamt och det kanske är precis vad ni önskar er men jag har gjort det för att jag är så jävla krasslig (utan att bli helsjuk) hela tiden och för att jag hör och häpna tror mig ha fått det töntigaste man kan få i hela världen. Musarm, typ. Har skitont i högern och äter ipren för det. Kan man få bort muskelvärk och ledvärk skapat av stillasittande framför datorn utan att sluta sitta framför datorn? Jag har nämligen skitmycket att skriva.

I fredags en trevlig fest på Megahype Records, med musikquiz som vi kom typ sist i och sen till Debaser där vakterna spöade sångaren i ett av banden som skulle spela medan vi köade. Där och då tappade jag lusten och sedan satt jag mest och surade där inne vid ett bord tills jag åkte hem, spelade lite tennis på xboxen och väntade på flickvännen som trillade in till slut.

Så lördag och jag och Sebastian spelade skivor på Snotty, åt en ovanligt benrik gösfilé och rumlade sedan in i en taxi till Spy Bar där Chapel Hill Crew spelade toppenfina låtar i en trång vit bar. Tom Pyl släppte in mig i det nya hypade gubbrummet. Det var snyggt där inne men den utlovade lite lugnare stämningen uteblev. Jag trodde att folk skulle sitta ner, ha det trevligt och samtala. Men neaeeeaj.Istället trängsel trängsel trängsel och hipstermingel, om nu Moneybrother är hipster? Nej. Såklart inte. Han är ju gubbe. Fast gubbe är hippt nu alltså? Jag fattar inte. Sigge Eklund spelade skivor och jag vete tusan. Hellre själlös dunkadunka på klubb än någon raritetsvariant av Johnny Cash-inspelningar med så låg ljudkvalité (eller bara usel bitrate?) att det grumlades bort till ingenting. Men vafan. Jag hade kul. Och åkte hem sen.

Under söndagen hann vi med att göra en asagod grönsakspaj, se senaste 30 Rock (med David Schwimmer!) och lite fopåll och så Requiem for a dream som jag liksom aldrig sett förr. Den var ju bra. Jag ringde min pappa också, han har ont överallt, i knä, lår, ländrygg och fan vet vad. Men han lät hyfsat pigg och var glad att jag ringde och det var trevligt att prata med honom för mitt i allt det där jobbiga med att han mår dåligt och alls inte tar hand om sig finns det ju en kärlek som är så viktig. Hans till mig och min till honom och den oss emellan. Det är fint och det är viktigt för mig, alla dåligheter kommer i andra hand.

Så idag. Skriva, skriva, fixa fixa, fakturera, ladda ner lite musik (jag spelar med Daniel Öhrn på Spy Bar på onsdag!) och mer än något annat: Ha ont i armen, snyta snor, hosta host, harkla harkel. HÄRLIGT!

Puss!

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 9/11

Jag tycker om att gå dit och har egentligen alls inget emot Stockholms pop- och indieklubbar. Absolut inte. Men det faktum att sexismen är tryggare där än på andra ställen gör sig ändå ofta påmint.
Ingen annanstans är gitarren och kuken så symbiotiskt sammanlänkade än i händerna på den känslige poppojken. Ingen annanstans är hans politiska medvetenhet så ofta ett frikort från självrannsakan. Den kunnige pojken, med nära nog autistisk koll på sina manliga artistidoler, är kung och den väna söta lillflickan, gärna lätt infantil i sin lolitaluktande uppenbarelse, är prinsessa. Någon drottning finns det knappast plats för.
Låtarna vi, jag också, dansar till handlar mer än gärna om den ouppnåeliga kärleken till kvinnan på piedestal eller om den manliga tysta machosorgen och vi lurar oss att det är finare än hiphopens kvinnoförnedrande lyrik. Vilket ju faktiskt är galet. Trots att hiphop i större utsträckning fokuserar på rumpor och bröst istället för hår och ögon finns där oändligt mycket mer utrymme för texter om kön, vårdnadstvister och relationellt våld. Där figurerar kvinnan då och då som människa, inte bara som projiceringsyta och renhetssymbol. Och på hiphopklubben är tjejen i större utsträckning än på indieklubben tillåten att ha en uttalad sexualitet. Jag vill förstås inte påstå att hiphopklubbar eller andra klubbar är oaser av jämlikhet. De är allt annat än just det, men aldrig är hyckleriet och bristen på självinsikt värre än hos den snälla, smarta, rättvisa, rätt vita medelklass som skaver sina fettfria bäcken mot varandra på popgolvet till den senaste Laakso-låten. Själv sitter jag och skriver krönika om det och frågan om det här är verklig rannsakan eller bara mitt eget lilla avlatsbrev vågar jag knappt ställa.

Väl valda

Deep Edition skriver bra om Reinfeldt. Läs då för fan!

Dom burar in dina egna barnflickor!

Och vidare, vad gäller alla moderater med en förkärlek till svart arbetskraft och skattefusk och andra förseelser, så känner jag väl kanske inte någon vansinnig indignation över ett eller annat klavertramp hit eller dit, över ett eller annat felaktigt belopp här eller där, alla gör fel och det är nog till och med så att alla bryter mot lagen emellanåt. Så det må väl vara hänt.

Vad värre är, när just moderater beter sig såhär, är ju att det blir ännu tydligare vad som är okej och inte. Carl Cederschiöld ville ha sympati för sin idioti, som han uttryckte det, och menade plötsligt att alla har sina idiotier och att han följde minsta motståndets lag (i tretton år) när han inte tog sig ork att hitta vit arbetskraft. Samtidigt är ju moderaterna det stora framträdande bura in-partiet. Som vill låsa in underklassen så snart de trampar snett och halkar till, som vill tala om att de minsann inte ser med blida ögon på brottslighet. Då, och först då, blir moderaternas flagranta och konsekventa lagbrott extra äckliga.

Samtidigt som jag hurrar över varje alliansnederlag beklagar jag nivån på vilken granskandet av makten hamnat. För jag vill inte ha felfria politiker, jag vill inte ha idel elevrådsordföranden i riksdagen (det kanske jag redan har, en överrepresentation av töntar är där definitivt).

Well oh well. Jag tycker fortfarande att det är värre med paret Reinfeldts 25 kronor i timmen (eller vad det var?) enligt gällande avtal än med svart arbetskraft för det tredubbla. Alltså är Reinfeldts fortfarande äckligare, och större hycklare, än Cederschiölds. Må de alla brinna, om inte i helvetet så åtminstone länge nog att det blir strykjärnsfläckar på nya skjortan.

Eller så burar vi in dem. Vatten och bröd. Utan kramar. För det är väl så ni vill ha det?

Rekord!

Liverpool-Besiktas-LdC-031107
Uppladdat av rory_cabt_die

Nu ska jag spela badminton.

Det angår inte mig

E-post-läsning, journalistpussar, svartbyggen och skattesmitning i all ära men skilsmässor? Det här har väl för fan inte jag med att göra. Nej, nej, jag tycker det är trist, jag vill inte ha den här typen av bevakning, ens när det gäller moderater.
Fan heller.

Zlatan Zlatan Zlatan

Zlatan blir till politiskt slagträ i Danmark. Lite konstigt och lite småfult att klippa in honom när det gäller dansk asylpolitik men ändå. Det visar på vad vi alla vet. Att Zlatan är större än någon annan. Jag vet inte om Sverige någonsin haft en så stor stjärna i något sammanhang.

När Zlatan är på teve tystnar och lyssnar också de som inte bryr sig om fotboll. När Zlatan gör något, vad som helst, så bryr vi oss. Han är större än någonsin Bergman eller Abba.

Enhetslistans film "hvorfor har vi ingen Zlatan?" ser ut såhär:


Igår såg vi honom stångas mot publik och Juve-spelare i en rätt trist fotbollsmatch med otaliga offsides och fåtaliga riktigt bra sekvenser. Störst var han också där, då publiken ägnade honom exakt all uppmärksamhet hela tiden. Som vanligt skjuter han hårt mitt på målvakten, ett så kallat Zlatanskott, när han väl får chansen. Och det där borde han fan öva lite på.

Igår såg vi Idol, och så småningom Sicko, låg på soffan med ramlösa och smågodis, trötta trötta mjuka. Sov ganska dåligt, vaknade dåligt, kaffefrukost, sedan åt jag en pizza själv, nu väntar jag på Sebastian, det blir ett slags Halloween-maskerad-variant ikväll, jag är trött men ser fram emot det, tror att det bli kul. Sicko var bra, mest av allt tänkte jag på alla steg i samma riktning vi tar i Sverige med sjukvården, det känns deprimerande. Även om Michael Moores filmer är aningen propagandistiska och rätt hårdvinklade så är de alltid välgjorda, relevanta, bra, rörande. Faktiskt.

På Fox News jämförde de för ett par år sedan, utan humor ironi eller glimt någonstans, Michael Moore med Josef Goebbles. Lika manipulativ, lika farlig för den fria världen, enligt Bill O'Reilly om jag inte minns fel. Jag beggar to differ, förstås, som alla friska människor.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 2/11

Jag kanske inte har varit tydlig nog? Stockholm är jävligt kul. Men. Det handlar inte om att gå ut freda’lörda’ för att sen sitta hemma på rummet i en vecka och grina. Då blir det inget särskilt. Då blir det gement hela skiten. Vardagskaramellerna är minst lika viktiga. Häng på Berlins lyckliga måndagar eller Hermann Dills balladtisdagar på Snotty är perfekta kvällar förgyllda av öm låtromantik. En skön kontrast till att rasa in i varandra vid halv tre i Debaser-kön.
Kanske är lockelsen för barhäng inte lika stor för den ivrige singeln, längtandes ut i natten efter nytt hett blött kött, jag vet. Men tre- och femklubbarna gör knappast bort sig på veckodagarna heller. Ace-arkitekten Daniel Öhrn håller i Vita Barens onsdagar tillsammans med olika gäster. Där kan den som blivit för gammal för Baba Sonic (om man nu kan växa ifrån storbolagsindie?) - men ändå inte åldrad nog att bry sig om morgonväckarklockor - hänga gäng i centrum med gott samvete. På torsdagen börjar typ helgen varför det finns nån triljon bra ställen att välja mellan denna veckoslutets första dag. Det enda som egentligen hindrar sjudagars bar- eller klubbnärvaro är den trista backupen från tunnelbanan. Tidtabellen är redan provocerande restriktiv som den är och tyvärr vill många korta den ännu mer. I september beslutade politikerna sig ändå för att inte stympa nattrafiken ytterligare men som jag ser det måste de gå längre. Stockholm har ett grymt utbud och så vill jag att det ska fortsätta. Då vill jag se SL utöka, sätta in fler tåg, låta oss åka tuben hem också klockan två eller tre natten mot tisdag. Med bättre kommunikationer blir förhoppningsvis nattbio, fik som stänger sent och möjligheterna att äta god mat efter midnatt också fler. Då kan en fin huvudstad bli ännu mer levande och vacker. Mer violett.